Forskningspolitik

Uppsala utvärderat KOF11

2011-12-06T20:31:00.001+01:00

Så var det dags igen - Uppsala universitet har gjort ytterligare en vända av utvärdering KOF11. Kan hämtas här. Skall bli intressant att läsa och ta del av dessa omsorgsfullt utmejslade värderingar av pågående forskning. Vill först och främst veta vad det har kostat och då skall alla kostnader vara inkluderade. Någon som vet?
Lägger märke till att man använder en bibliometrisk konsult som får ägna halva utrymmet åt att förklara hur och varför man gjorde fel förra gången.

Lägger också märke till att det görs publikationsanalys på hum-sam med den norska modellen men utan svenska referensvärden. Det hade varit betydligt mera informativt om resultaten setts i relation till vad som är att förvänta från svenska universitetsforskare. Se Örebros motsvarande utvärdering som jämförelse.... Jag är självfallet part i målet men när jag tittar på ORU-utvärderingen ser det mycket mer tilltalande ut, mycket mer informativt och det är ett utnyttjande av bibliometrin som man inte ens kommer i närheten av i Uppsalas fall.
Bilden visar Pirjo Markkola, professor i finsk historia sedan 2009 vid Jyväskylä universitet. Ordförande i panelen för historia och antropologi. Blott en av många paneler.

2011-12-01T20:39:00.001+01:00

Besök i Norge för seminarium om kvalitetsfrågor i ett arrangemenag för universitetet som bl a Senter for tverfaglig kjønnsforskning stod bakom. Norska utbildningsministern Tora Aasland var med och deltog i paneldebatt. En ovanligt energisk minister som gjorde intryck.
Budskapet gick fram och debatten var betydligt bättre än vad jag varit med om på flera ställen här i Sverige.
Det behövs verkligen fler uppföljningar och nu börjar det bli dags att sätta tänderna i de Strategiska forskningsområdena!

Broder Urban

2011-11-22T09:55:00.001+01:00

Det är sorg. Min yngre bror Urban avled i fredags på Danderyds sjukhus efter en kort tids sjukdom. Han var en glad och positiv människa som ville göra gott. Otroligt social och hjälpsam. Ofta finurlig på sitt speciella sätt. Han finns inte längre finns ibland oss. Svårt att förstå varför Urban inte fick mer än 53 år att leva.
Begravning i Lovö kyrka den 16 december kl 14.

2011-11-13T12:52:00.001+01:00

Det händer saker på NSF. De vågar lämna peer review och förtrösta sig på andra mekanismer. Intressant om det kan ge bra tvärvetenskapliga program.

NSF Sans Peer Review

The US science funding agency unveils a new grant program that does away with external peer review.

The Scientist November 10, 2011 By Bob Grant |

Wikimedia Commons, CEJISS

A new grant funding program announced by the National Science Foundation on Wednesday (November 9) will seek to support innovative, interdisciplinary research projects. And it will choose winners without the traditional external peer review process. Instead, scientists applying to a grant through the Creative Research Awards for Transformative Interdisciplinary Ventures (CREATIV) initiative will only have to demonstrate their work’s merit to NSF program managers.
In order to even submit a CREATIV grant, which will award up to $1 million over 5 years, researchers must get written approval from at least two NSF program managers. The agency will then determine whether the proposal is worthy of funding in only 2-3 months, half the time it takes to learn the fate of a regular, peer-reviewed NSF grant proposal. Richard Behnke, co-chair of the NSF committee that designed CREATIV, told ScienceInsider that though the new program eschews traditional external peer-review, CREATIV grants will represent less than 2 percent of the agency’s overall research budget. “For the great majority of proposals, we will continue the traditional merit-review process,” he said. “The gold standard remains in place.

Chalmers har ett namn

2011-05-23T18:05:00.001+02:00

Sitter och adressrättar ett material som skall täcka nanoteknik och nanovetenskap. Adressrättning görs för att sätta ett enhetligt namn på all verksamhet som emanerar från ett universitet. Det är ingen lätt sak att göra detta ens för svenska universitet och högskolor. De anställda, från tillfälliga personer till de fasta medarbetarna, verkar ha alla möjliga uppfattningar som hur deras arbetsställe egentligen skall benämnas. KTH heter Royal Inst Technol på bibliometrispråket, men det räcker inte med dessa båda två varianter för de anställda. De kallar sig "Albanova Univ", "Kista" och alla möjliga konstiga kombinationer.
Adressformen är en annan sak som många stupar på. Rimligt är att man uppger universitets namn som första identifikator. Sedan bör man ta upp underavdelningarna, institution och avdelning, men för många universitet, de som uppenbarligen saknar en intern kommunikationsfunktion, förefaller det slumpmässigt om man skriver si eller så. För de universitetsavdelningar som har svårt med sin identitet är det kanske självklart att skriva avdelningen eller den nystartade enhetens namn först, t ex "Brinell Ctr". Detta är något som har drabbat Uppsala universitet särskilt hårt. I Uppsala finns det många universitet, om man säger så. Tydligt är också att de nya strategiska centra som uppkommit efter 2000 nu framträder som de gökungar de alltid har varit: de skriver sig som "XXX Strat Ctr" och uppger inget universitetsnamn eller någonsomhelst anknytning. Förslagsvis borde de konstellationer som inte uppfattar sig tillhöra ett universitet inte heller tillgodoräknas publiceringarna i den svenska omfördelningsapparaten.
Jag noterar också att vi fått nya universitet i Skövde och Borås. De kallar sig numera universitet. Det är möjligt att det är ett sätt att på sikt göra sig till universitet oberoende av vad Högskoleverket säger. Det kommer dock att bli förödande om man ibland skriver Skovde Univ och ibland Skovde Univ Coll. Man får bestämma sig och sedan hålla sig till en namnform. Annars prisgiver man sig åt osynligheten.
Namnförvirringen är nämligen inte bra för våra svenska universitet. Den leder till att vi tappar en massa publiceringar i de olika rankingar som publiceras. I Shanghai har man inte reda på att KTH:arna inte vet var det är anställda. Times Higher känner inte till att de många universiteten i Uppsala i själva verket är ett enda.
Grattis till Chalmers som på ett ovanligt fokuserat sätt har fått anställda att identifiera sig med namnet Chalmers, enbart Chalmers.

små och medelstora högskolor

2011-05-17T17:35:00.001+02:00

Idag arrangerade Mälardalens högskola ett forskningspolitiskt seminarium med tyngdpunkt på behovet av en kombinerad region-och innovations-/forskningspolitik. De publicerade också En vitbok i färg med tio inlägg om svensk forskningspolitik. Jo jag finns med som författare till en av uppsatserna, den handlar om excellenssatsningarna med temat "Hur bra blir det egentligen...".
Inga av författarna var aktuella idag när det skulle vara debatt i gamla förstakammarsalen i riksdagshuset under rubriken "Hjärnbrist". Debatten formade sig till en klagosång från de små högskolornas sida. De vill ha en återgång till det gamla finansieringssystemet för direkta statsbidrag som bl a byggde på antal studenter och antal uppvaktningar på departementet.
Jag vill ju gärna synas i ett sådant sammanhang eftersom jag är en vän av de små miljöerna. De som kan vara lättfotade, snabba till anpassning och villiga att pröva nya forskningslinjer. Det system som jag förordrar är att konkurrensutsätta verksamheterna så mycket som möjligt och att därvid omfördela till de som gör bra resultat. Ett sådant system skall kunna vara bra såväl för de stora som för de riktigt små.
Det som gör en allvarligt beymrad av en sådan här debatt är att man talar illa om grundforskning eller universitetsforskning och skjuter fram sin egen variant av tillämpningsinriktad företagsforskning och (för företagen och av företagen betraktad som) nyttig högskoleforskning.
Jo, så går det förstås att tänka och även att handla. Om vi vill att SAAB skall bestämma framtiden för Trollhättan och för Sverige så lägger vi forskningsresurserna där. Kanske mest för att vi av nostalgiska skäl inte vill att vår gamla saabframtid inte skall gå oss ur händerna. Det lär den dock göra ändå och vi missar smtidigt att göra det som man alltid måste göra: man måste forska vitt och brett för att vara med där det händer, där det oväntade händer. Befintlig 18- och 1900-tals industri är verkligen viktig och värd också en del statligt stöd men ta för guds skull inte forskningsresurser till sådant. Då är vi på det sluttande planet.
Det var alldeles hemskt att höra Maria Wetterstrand argumentera mot bättre vetande. Nu sitter hon i Mälardalens högskolestyrelse vilket kan förklara men inte ursäkta hennes slabbiga uttalanden om all den "forskning som inte kan publicera i vetenskapliga tidskrifter". Snälla, ge mig ett enda exempel, jag säger ett enda, på att det som skall betraktas som forskning (och inte något annat) skulle kunna bedrivas utan att publicera forskningen i tidskrifter. Finns inte på kartan. (Att det alltid finns forskare som inte vill utsätta sig för kollegiala synpunkter och så vidare har inte med saken att göra).
Vi har väldigt lite svensk pedagogisk forskning värd namnet. De skriver på svenska och undanhåller sin forskning från andras synpunkter. De skriver inte för forskningsfronterna. De talar (mumlar otydligt) om fronternas huvudfigurer på avstånd. Klart att de inte kan bidra till att förbättra den svenska skolans eländiga situation. Troligen vill vi inte heller att de skall få bidra eftersom ingen har kontrollat vad det är de bidrar med; vi vill ju veta om det är accepterat av kollegerna innan det släpps ut och testas på eleverna. Zarembas artikelserie i DN (ingen har väl missat vårens stora händelse) säger mycket om förspilld forskningsmöda från pedagogernas sida. Tycker förstås inte om Zarembas jämförelser mellan helt olika ämnen, men det skall vi nog kunna rätta till. Vi har en studie på gång av pedagogikforskning i olika länder.

Kriterier för utvärdering

2011-05-03T11:27:00.000+02:00

Utvärderingarna av universitet duggar tätt numera. Göteborgs universitet har nyligen publicerat resultatet av sin RED10, en utvärdering av hela universitets forskning. Jag har inte tagit del av rapporten men hört en del kritiska funderingar under processens gång. Nu när det är färdigt är intrycket att det ändå gjordes på ett hyfsat sätt. Så är också Bo Rothstein förhållandevis positiv i sin artikel i GP "En inskränkt skola i periferin". Här ansluter jag mig gärna till Rothsteins perspektiv som innebär att han lyfter fram att utvärderarna tvingats samla sig till en gemensam syn på kriterier för vetenskaplig kvalitet. Och det har de klarat genom att bestämma sig för att kvalitet är detsamma som "/.../ forskning som blir internationellt uppmärksammad och erkänd."
Rothstein fortsätter: "Utvärderarna har därmed valt att själva inte gå in och utvärdera kvalitén i verksamheten utan man menar att den forskning som forskare världen över uppmärksammar och använder sig av är forskning av hög kvalitet. Internationellt erkännande anser man generellt kunna mätas på några olika sätt. Dels om forskningsresultaten blir publicerade i internationella vetenskapliga tidskrifter, dels om forskningen blir citerad av andra forskare. Till detta kommer sådant som uppdrag i vetenskapliga sammanslutningar, inbjudningar att presentera sin forskning vid internationella konferenser och symposier. Denna måttstock är inte okontroversiell, bland annat har det förts en debatt på dessa sidor om kvalitén inom humaniora kan värderas på detta sätt. Men det är intressant att en så stor och varierad grupp internationella forskare så entydigt kan slå fast vad det är för utvärderingskriterier som gäller.” (Källa: Rothstein a.a.)

särkopplad politik: rektorns små lådor

2011-03-29T09:11:00.000+02:00

Den fina norska tidskriften Forskningspolitikk publicerade i veckan en artikel från min penna: Rektorns lilla excellenslåda (artikel här eller hela tidskriften här). Hoppas att mina läsare uppskattar artikeln. Mest förnöjd är jag med illustrationen. Detta arkitektskåp finns faktiskt på ett svenskt universitet, jag har visserligen dragit lite på sanningen, och själva rektorn står nog inte att finna i verkliga livet, men han hade mycket väl kunnat finnas där. Det står "excellence" på etiketten (för den som har svårt att se), så långt har jag hållit mig till sanningen. Och jag är rätt övertygad om att det är ungefär så det går till i svenska verksamheter, en politik får en låda, andra politikuppgifter tilldelas sina lådor. Och så särkopplas det så det står härliga till.

new paper on Waring estimates

2011-03-25T10:53:00.000+01:00

A new paper on the Waring model has been published at http://www.forskningspolitik.se/ (here). For the first time there is an actual test of the model using empirical data fom two universities. Also, in the paper there is a bootstrap test with confidence intervals using data from the Nordic countries. Both tests indicate that the Waring model is really an interesting alternative for analyses of research productivity, which is one the areas of inquiry where there is a huge need of methodological improvement, e.g. for ranking of universities.

Internationella kvinnodagen

2011-03-09T21:02:00.002+01:00

Det var något alldeles extra att få hålla ett anförande på kvinnodagen med anledning av vår rapport Hans Excellens. Rätt in i lejonets kula tänkte jag när jag accepterade inbjudan från Läkaresällskapet i Stockholm. Ingen stor publik kan man väl lugnt konstatera, men ändå, det var kandidatföreningen som anordnade det hela och jag fick debattera med Berit Högå från SFS och Johanna Adami, direktör på Vinnova. Det var de enda som vågade anta utmaningen. Vinnova verkar inte ha något att dölja och de har ett budskap som de gärna vill få ut. Jag tyckte att det gick bra men självklart behöver man mer tid för att gå igenom alla aspekter av rapporten.
Konferenssalen var en vacker sak som verkade inredd i jugendstil (alltså tidigt 1900-tal). Kändes lite formellt i salen men publikens gensvar var fantastiskt. Flera äldre kvinnliga läkare kom fram efteråt och var mycket tacksamma för att det äntligen sades ut på ren svenska det som de hade känt i så många år.

Sol Gabetta till Stockholm

2011-03-07T07:54:00.001+01:00

Cellisten Sol Gabetta tillsammans med Amsterdam Sinfonietta ger konsert på fredag i Stockholms Konserthus. Såg Gabetta i höstas i Oporto och det var en riktigt bra konsert. Hon har redan en försvarlig skivutgivning och kommer säkert att fortsätta rosa marknaden. Till hennes Elgarkonsert, som finns på Spotify, lyssnar jag mer än gärna. Men det går inte att jobba samtidigt, alldeles för mycket upparbetade känslor. Jag gillar henne.

favoritprojektet MASIS

2011-02-25T23:03:00.002+01:00

Webbsidan för det s k MASIS-projektet har nu lanserats och ligger ute på denna adress: http://www.masis.eu/english/

Det är ett projekt om aktiviteter relaterade till det som brukar kallas "Science in Society", d v s tredje uppgiften, forskningskommunikation, public understanding etc. Jag har haft förmånen att vara med i detta EU-projekt och samverkar med 37 andra korrespondenter från lika många länder. Häftigt, men också svårt. Ni läsare som har synpunkter eller tips på verksamheter som borde tas med i nästa version av rapporten har alla möjligheter att påverka innehållet. Det vore det förbaskat bra med lite feedback på landrapporten och framförallt att få in förslag på aktiviteter som kan skickas till hemsidan för att visa på vad som pågår i Sverige. Än så länge verkar det mest hända saker just här, men det beror nog på att jag råkade vara i arbetstagen när frågan gick ut till nätverket. Observera länken till farad.se på en av nyhetssidorna. Där finns det mycket att läsa, bl a om klantigheter från VR:s sida (vilka annars?).

Traulau sätter fingret på den ömma punkten

2011-02-25T22:50:00.001+01:00

...och han trycker till så att det gör riktigt ont. Det bör bli debatt kring dagens DN-artikel som visar att "högskolan" (vissa plägar kalla det universitet) dras med exakt samma problem som vår grundskola: felaktiga och skeva incitament. Tralau ställer frågan: Hur tilldelas universitetsinstitutioner medel från staten?

Svaret är enkelt: på grundval av hur många studenter som tar poäng. Ju fler godkända, desto mer pengar. Alla är naturligtvis ense om att man måste värna kvaliteten. I princip alltså.
Men insikten om att den egna institutionens ekonomi är helt beroende av att man släpper igenom ett visst antal studenter, och att den kan förbättras avsevärt om man bara släpper efter på kraven litet, litet grand, kan leda till en sorts ofrivillig, smygande korruption, där den enskilde läraren eller institutionsledningen medvetet eller omedvetet börjar anpassa sig.
Vi har sett det här på så många områden och i så många fall. Enskilda som intalar sig att de har total integritet och aldrig skulle låta sig korrumperas. Men helt omärkligt sker det i det tysta, av var och en behöver ett jobb, som behöver försörja sig, som är i behov av den status som jobbet ger etc. De håller hårt i arbetet och försonar sig med sitt svek.
Och det förrädiska är att ingen talar om det, eftersom det vore liktydigt med att säga att man i strid med sitt professionella omdöme har godkänt studenter av det mest ovärdiga av dåliga skäl: för pengarnas skull.
Det bör sägas att det här var ett borgerligt påfund i börjanav 1990-talet. Inget skulle försämras eftersom det samtidigt gav ett suppdrag till dåvarnde Högskoleverket att utvärdera högskolornas (läs: universitetens) verksamhet. Och alla sa att det inte kunde ske att kvaliteten på undervisningen kunde sänkas av dessa skeva incitament.
Men hur blev det? En synnerligen svag utvärderingsapparat, utan legitimitet i sektorn, systematiskt beskjuten från sin sektor, inget ansvarstagande och nu är det full kris i den svängen. (Jfr Skolverket/inspektionen)
Eftersom universiteten under samma tid getts allt större möjligheter att anställa sina egna produkter blir kontentan av detta att universiteten i allt större utsträckning sitter med undervisningspersonal som slunkit in på tveksamma meriter och som benhårt håller i sin undervisning. Ja, ni ser systemfelet.
Jfr kommentaren på Ekonomistas: "Kontentan är naturligtvis att kunskapen tar stryk och att värdet på befolkningens humankapital gradvis urholkas, såväl absolut som relativt andra länder. Det är dags för en översyn av kvalitetsmätning och finansieringsformer i det svenska utbildningssystemet."

Mellan politik och samhällsvetenskap

2011-02-25T08:13:00.000+01:00

Det har funnits i mitt bakhuvud en längre tid sedan valet i höstas. Jag har frågat mig av vilken anledning inte Mona Sahlins grumliga agerande i samband med förra statliga integrationspolitiska utredningen blev föremål för diskussion. Hon avsatte Anders Westholm till förmån för kritikerna inom utredningen under ledning av Masoud Kamali. Många statsvetare protesterade men sedan har det varit förhållandevis tyst om detta. Jag uppfattade det som en allvarlig plump i Sahlins protokoll och förvånades över att det gick så spårlöst förbi. Kamali hade inget stöd hos statsvetarna i Sverige men inte heller i internationell forskning. Perspektivet, som var synnerligen immuniserat mot kritik, avfärdades även internationellt vilket framgår av Bo Rothsteins inlägg när han nu skriver om detta i Göteborgsposten 5 oktober. Där avslutar han med följande tänkvärda ord om Sahlins insatser efter att ha konstaterat att hennes agerande innebar något nytt i svenskt sammanhang:
Mona Sahlin avfärdade emellertid vår kritik med synnerligen grumliga argument. Därmed bröt hon med den modell som varit den svenska politikens signum under lång tid, nämligen att verkningsfulla reformprogram måste vila på en solid och icke-politiserad kunskapsgrund. Resultatet blev också precis det som vi som kritiserade detta förutspått – när Masoud Kamali några år senare kom med sina utredningsförslag visade de sig vara fullständigt oanvändbara och de avfärdades saklöst av dåvarande integrationsministern Jens Orback.

Hade de ursprungliga utredarna fått fortsätta sitt arbete med den integrationspolitiska utredningen är det tämligen sannolikt att vi runt år 2006 stått med ett användbart kunskapsunderlag för att börja utforma verkningsfulla åtgärdsprogram för att hantera integrationsproblematiken. Inte så att vi skulle ha löst alla eller ens kanske merparten av integrationsproblemen med detta. Men de etablerade partierna i Sverige skulle för de som nu röstat på SD ha kunnat visa upp att man tagit integrationsfrågorna på allvar. Ansvaret för att detta inte varit möjligt vilar tungt på den dåvarande integrationsministern Mona Sahlins axlar.

Anslagshetsen

2011-02-24T07:41:00.002+01:00

"Att söka anslag har blivit viktigare än att söka efter sanningen i dagens vetenskapssamhälle". Det skriver professor Hugo Lagercrantz på onsdagens SvD Brännpunkt (webbversionen). Champangekorkarna smäller inte när man gjort resultat utan som viktigare resultat räknas att man fått pengar. Sådan är situationen på landets institutioner. Det förklarar varför de som redan fått excellensbidrag inte kan låta bli att söka fler anslag, mer pengar och lägga på hög. Ett forskningssystem med dessa egenskaper har knappast längre legitimitet, det har allvarliga problem.

ÖRE2010 Örebro Research Evaluation

2011-02-21T17:35:00.000+01:00

I slutet av förra året kom den stora utvärderingen av forskningen vid Örebro universitet. En gedigen utvärdering av ett av våra yngre universitet. Där har jag fått tillfället att använda en metod för att analysera forskargruppernas verksamhet och prestationer. I utvärderingen gör man en samvetsgrann redovisning av materialet vilket imponerar på mig. Jag har gjort en rad utvärderingar av det här slaget men ingen annanstans har öppenheten varit så överväldigande. Det bådar gott för Örebros framtid som universitet.

Lars Rask missar poängen och VR...?

2011-02-21T11:45:00.009+01:00

Jag skrev i december om det märkliga i att SSF (Strategiska forskningsstiftelsen) uppgav att deras anslagsmottagare nu också fick pengar från Vetenskapsrådet (länk här). Lars Rask, stiftelsens VD, dristade sig till att kommentera detta på SSFs hemsida, hittar dock inte länk till den kommentaren nu, och gav en lång förklaring. Han missade dock två poänger: varför i hela världen ge pengar till de som redan har och varför i hela världen är det bara män på listan? Frågan skall naturligtvis i första hand ställas till Vetenskapsrådet. Dock kan jag hjälpa Rask med ett svar på den andra frågan: Förklaringen är mycket enkel. Eftersom SSF så gott som uteslutande ger forskningsmedel till män kan inte VR hitta någon kvinna som fått från SSF och ge till henne hur gärna man än skulle vilja det. Som visat i Hans Excellens går ca 93 % av SSFs medel till män.

Viktigare är att Rask motiverar och försvarar det märkliga system där ett antal ledande personer bygger imperier. Något är skevt, något är snett när man inte funderar över vad denna penningakoncentration leder till för forskningssystemet. All den potential som går förlorad därför att unga och medelålders forskare aldrig får chansen att etablera sina egna forskningsproblem och framträda som självständiga forskare. Flera av namnen på listan (se nedan) är forskare som redan fått stora medel från antingen VR, SSF, Formas, Vinnova, EU, Energimyndigheten etc. Nu tilldelas de storvulvna bidrag från Vetenskapsrådet som extra grädde på moset. VR var defensiva i december. Det kan finnas anledning att närmare granska deras stora bidrag - vad betyder det och vilka är det som får dessa bidrag?

Här listan på män som får bidrag från VR 2010 och som tidigare fått av SSF:
Inom parentes anges summa excellensmedel man erhållit som deltagare i grupp, dvs summan anger den sannolika fördelningen per individ i gruppen, om man har 5 mkr är det troligt att den grupp man tillhör har 30-50 Mkr i excellensbidrag beroende på anslagsperioderna. Exempel: Leif Groop har mottagit ca 100 mkr i excellensbidrag i egenskap av huvudsökande.

Medicin:
Jan Nilsson, Lunds universitet, 11 Mkr                    [ 5 000 000 ]
Leif Groop, Lunds universitet, 11 Mkr                    [21 200 000 ]
Jonas Frisén, Karolinska Institutet, 10,7 Mkr          [35 224 545 ]
Jan Borén, Göteborgs universitet, 10,5 Mkr             [ 5 000 000 ]
Rikard Holmdahl, Karolinska Institutet, 10 Mkr       [19 000 000 ]

Naturvetenskap och teknik:
Erik G Larsson, Linköpings univ, 12,8 Mkr              [20 450 000 ]
David Sands, Chalmers, 9,6 Mkr                             [                0 ]
Lars-Erik Wernersson, Lunds univ, 9,6 Mkr            [22 086 364 ]
Mats Viberg, Chalmers, 9,6 Mkr                             [ 8 162 637 ]
Fredrik Gustafsson, Linköpings univ, 9,6 Mkr         [26 561 111 ]
Peter Andrekson, Chalmers, 9,6 Mkr                      [                0 ]

Jag är personligen övertygad om att det på den här listan finns personer som redan har så mycket medel att det inte kan göra av med dem. Har på senaste tiden träffat två seniora och excellenta forskningsledare som båda "off the record" menar att de inte längre kan tugga i sig pengarna de får, men de kan inte sluta söka eftersom universiteten ligger på och vill vinna forskningsmedel (ger också pengar från regeringen). För de forskare som har goda idéer och nya projekt är detta tragiskt. Att VR delar ut pengar på det här sättet samtidigt som man ofta säger att det finns så många fler projekt som borde fått pengar är också synnerligen märkligt.

Jämställdhetsdelegationens slutrapport idag i DN

2011-01-21T13:42:00.000+01:00

På DN:s debattsida presenterar idag Delegationen för jämställdhet i högskolan sina rekommendationer och slutsatser. Flera intressanta iakttagelser och en del framåtriktade förslag. Det är dags att ändra på universiteten och på forskningsfinansiärerna. Vägen att gå kräver tuffa tag och kommer att kräva hårda politiska nypor. Lite mera Carl Tham skulle inte skada i det här fallet.

Vetenskapsrådet kommenterar

2010-12-21T16:23:00.001+01:00

VR:s kommentar skiljer sig radikalt från SSF:s, länk här. Det är god mediakylning att hantera saken på det sättet. Från kommentaren saxas följande:
– För oss är jämställdhet en kvalitetsfråga. Vi arbetar aktivt med jämställdhetsfrågan, men uppskattar den extra blåslampa rapporten sätter på oss och på frågan, säger Pär Omling, generaldirektör vid Vetenskapsrådet.

Det är viktigt påpeka att de siffror som VR anför på den aktuella sidan gäller alla vetenskapsområden, dvs. inklusive humaniora och samhällsvetenskap. Bilden för medicin, naturvetenskap och teknik ser lite annorlunda ut, se vår rapport för dessa data.

Press om Hans Excellens

2010-12-21T16:14:00.000+01:00

ST Press (Statsanställdas husorgan) rapporterade om Hans Excellens redan i förra veckan.

Fria Tidningen hade detta i lördags http://www.fria.nu/artikel/86360.

amerikanska rådsdata kopplade till patent och Medline

2010-12-21T10:42:00.000+01:00

Från Kathy Börner kommer denna information:

The Scholarly Database (SDB) at Indiana University aims to serve researchers and practitioners interested in the analysis, modeling, and visualization of large-scale scholarly datasets. The online interface at http://sdb.cns.iu.edu provides access to four datasets: MEDLINE papers, U.S. Patent and Trademark Office patents (USPTO), National Science Foundation (NSF) funding, and National Institutes of Health (NIH) funding – over 25 million records in total. Users can register for free to cross-search these databases and to download result sets as dumps for scientometrics research and science policy practice.

This release includes more recent data and regular updates, see table below.

Dataset                  # Records       Years Covered    Regular Update
MEDLINE Papers 19,039,860          1865-2010             Yes
USPTO Patents       4,178,196          1976-2010             Yes
NIH Awards            1,686,889*       1972-2010              Yes
NSF Awards              453,687         1952-2010               No

Total 25,358,632

*The number of NIH awards was not aggregated by base project, it includes subprojects. Some projects have up to 3,000 subprojects.

If you would like to learn more about the datasets of Scholarly Database, please visit the SDB wiki at http://sdb.wiki.cns.iu.edu.

ledare i Aftonbladet och SSF skall försöka sig på ett trollerinummer

2010-12-21T00:13:00.000+01:00

Dagens ledarstick (20/12) av Åsa Petersén handlar om excellenssatsningarna och deras konsekvenser. "Förra veckans krock mellan Wikileaks och självmordsbombaren...", jo, så var det, men vi är inte färdiga. Och SSF lovar att fortsätta. Igår kunde man man på deras hemsida ta del av ett "Uttalande" med anledning av rapporten. Där påstår man att det går att betala konsulter, från "en oberoende, utländsk institution med hög bibliometrisk kompetens", för att undersöka "hela urvalsprocessen", vilka således klarar av att göra om siffrorna, konsulter som kan trolla så att en nolla i en kolumn blir till en etta, eller kanske en tvåa, vad vet jag? Synnerligen intressant sätt att förlänga debatten. Jag kan låta meddela att detta har Vetenskapsrådet redan försökt med och de misslyckades kapitalt.

Ulrika Kärnborg

2010-12-19T12:51:00.000+01:00

UlrikaKärnborg följer upp med en krönika i dagens Aftonbladet.

Jag har tre saker att lägga till debatten, dels efter att ha läst ett brev från en historieprofessor, dels efter den hätska debatten hos manskramarna.

För det första har både Pär Omling (VR) och Lars Rask (SSF) krupit till korset och hävdar att man ändrat på rutinerna så att åtminstone de värsta skevheterna har rättats till. Den fråga som du uppkommer är om kvinnorna skall acceptera detta som ett svar. De har blivit fråntagna forskningsmiljarder och man har stampat in att de är odugliga som forskningsledare. Detta har pågått närmare ett decennium. Jag säger att det inte räcker att det blivit bättre under 2010-talet. Det som var fel skall också återställas!

För det andra räcker det inte att jämföra 12,7% med antalet professorer i landet. På ansökningarna, som t ex Vetenskapsrådet är mycket noga med att understryka, finns ett antal medsökande män och kvinnor med skiftande status. För VR är det alltså viktigt att ledarrollen inte skall överbetonas. Då ser statistiken alldeles för dålig ut. Jag håller inte med och därför gör vi båda analyserna. Det blir lite krångligare, det blir många analyser, men slutsatserna är vädligt klara. Det är inte mycket som förbättras när alla medsökande räknas. Skammens rodnad bör synas på Omlings och Rasks kinder eftersom jämställdhet för forskningsledare gått att genomföra för Vinnova.

För det tredje visar vår undersökning att man kan dribbla med peer review så att man får önskade resultat. Det är faktiskt ett av våra viktigaste resultat med avsevärda konsekvenser. Jag hoppas att några kan ta upp den tråden i debatten. Alla skevheter bör upp i dagsljuset!

Fotbollsfrun i Aftonbladet

2010-12-18T20:07:00.000+01:00

Malin Wollin, krönikör i Aftonbladet och känd som bloggaren "Fotbollsfrun" snappar allt. Den 15e december hade hon en helt underbar krönika i AB som verkligen är värd att läsa.

Artikeln slutar med ett grattis till Östros: "Dagens excellensdiplom går alltså till Thomas Östros som spenderade tio miljarder på att bänka kvinnor under matchen."

Wollin for President!

Science Metrix erövrar världen

2010-12-18T19:53:00.000+01:00

Dr. Eric Archambault verksam vid Science-Metrix i Kanada har gjort en ny tidskriftsklassificering. På basis av det har man också gjort en hel del snygga och intressanta visauliseringar av samband och relationer mellan tidskriftsklasser, ämnen, teman och så vidare.

Det är riktigt snygga saker och det är ett imponerande arbete. Titta på det! länk här.

En intressant detalj är att de lanserade sidan för några veckor sedan och kunde då göra det på en rad stora och små språk. Jag hade förmånen att få medverka till med den svenska översättningen och mottar gärna synpunkter. Det går verkligen att förbättra.

tokdebatt på GenusNytt

2010-12-17T17:41:00.000+01:00

Med viss tvekan har jag publicerat en kommentar från GenusNytt. Ett forum som verkligen får mig att förstå vad Bo Rothstein menar i sin kritik av nätet. Tråkigt, och lätt obehagligt. Det är första gången jag känner denna tvekan.
Låt mig ändå - hoppas för sista gången - ge svar på tal.
För det första: statistik har att göra med inferens. I de flesta undersökningarna i rapporten finns inga inferensproblem eftersom vi arbetar med totalundersökningar och är i första hand intresserade av att rangordna för att se om det finns kvinnor som var starka kandidater. Försök nu att förstå vad det betyder.
Att benämna empiriska data "episoder" bara för att resultaten inte passar ens ideologiska inställning är inte värt att ta på allvar. För den intresserade kan jag bara nämna att det är frågan om 250-300 ansökningar med olika antal medsökande. Eftersom bedömningsarbetet sker i flera steg blir det dessutom ännu fler fall att analysera. Inget fel på det underlaget.
Det faktum att Aktuellt gav fel siffra berodde på att deras research missade en viktig punkt som snappades av Rapport. Knappast vårt fel. Siffran 2 av 20 avser huvudsökande som mottagit de största summorna från SSF och VR och Formas excellensutlysningar.
För den som vill se hur det ser ut på universiteten saxar jag följande från SCBs rapport över personalen vid universitet och högskolor. Inte helt relevant för vår rapport, men ändå av visst intresse. 1/3 inom medicin, teknik och naturvetenskap är kvinnor, enligt SCB.

Agnes Wold i radions P1

2010-12-17T13:23:00.003+01:00

Vetenskapsradion i debatt med SSFs Lars Rask kl 13.20. Kul!

Svar till frågor om metoden i rapporten - haverikommission om jag får råda

2010-12-17T13:17:00.000+01:00

Har med intresse läst kommentarerna till mitt inlägg om rapporten den 14 december. Trodde kanske att det var nån medarbetare på VR som framträdde som Anonym, men det var kanske lite för elakt tänkt. Annars är det just sättet som VR brukar använda som Anonym också tillämpar: att bita sig fast i success rates och sedan inte ta in något annat i diskussionen. På det sättet har VRs analysavdelning lyckats med konststycket att hålla Utbildningsdepartementet okunniga om sakernas tillstånd under mer än ett decennium. Det är i sig en mycket allvarlig kritik vilken också bör tas med i sammanhanget när vi nu ser att Jan Björklund ger VR i uppdrag att se över sina rutiner. Polisen och Vetenskapsrådet får såna uppdrag när de själva begått brottsliga handlingar: de får utreda sig själva. Enligt mitt förmenande är detta inget annat än stor skandal.
Agnes Wold visade hur analys skall genomföras för 15 år sedan och nu gör vi det och vi gör det ordentligt. Jag kan inte tänka mig att någon kan komma och slå oss på fingarna rent metodmässigt. Det är möjligt att en eller annan siffra skulle ha kunnat blivit fel, men de generella resultaten kommer inte att ändras. Det går inte trolla bort det faktum att noll kvinnor fick anslag medan 6 män begåvades med pengar, eller att åtta män och 1/2 kvinna fick anslag från VRs starka forskningsmiljöer.
Anonym gör en mycket skev och selektiv läsning av rapporten. Vår poäng är inte att jämföra kvinnor och män som grupper utan att göra en rangordning av forskarna på precis samma sätt som de internationella experterna plägar göra. De tittar inte på grupper och väljer ur dessa, utan identifierar de forskare som är duktigare än andra och föreslår att de skall få pengar. För att identifiera vilka variabler, citeringar eller publikationer eller kombinationer av dessa, som experterna utnyttjat använder vi statistisk analys (t ex chi2). När vi så har de för reviewers viktigaste variablerna rangordnar vi efter dessa. Vad är vi ser då? Jo, att det, i samtliga fall vi har undersökt, har funnits en eller två kvinnliga kandidater som har överlägset bättre meriter än de sämsta männen som fått. I samtliga fall fall skulle de ha platsat bland de sex-tio som fått anslag. Till viss del handlar det om vetenskaplig närhet (kognitiv bias), som systematiskt varit till de kvinnliga forskarnas nackdel. Bedömarna är hämtade från KVA och 75 år i snitt, och representerar gammal forskning. Självfallet drabbar detta också yngre män, vilket vi framhåller med önskvärd tydlighet.

I diskussionen gör Anonym ett stort nummer av att vi inte skulle veta något om fördelningen toppforskare inom respektive kön. Så är inte fallet. Vi vet att det finns en grupp kvinnliga toppforskare, vilket också återseglar sig i att citeringsgraden ser exakt likadan ut för gruppen män och gruppen kvinnor. Visst är det fler män, men det är också betydligt fler kvinnor än vad finansiärernas anslagsfördelning gör gällande.

Med dessa resultat i bagaget menar vi att det går att dra slutsatser av det slag som vi anför i sammanfattningarna och i Rapport etc. Det är skrämmande att forskningsråd och stiftelser använder excellensbegreppet för att hålla undan forskningsresurser från vissa forskare av ett speciellt kön. Det är en skandal som boprde göra att socialdemokraterna gick till angrepp mot sin tidigare politik och mot den nuvarande regeringen som av allt att döma tänker fortsätta den. Det behövs en haverikommission för forskningspolitiken!

16:e plats på Bloggtoppen!

2010-12-17T09:27:00.001+01:00

Med närmare 700 läsare har bloggen forskningspolitik gått upp på 16:e plats på Bloggtoppens lista över bloggar som kategoriseras med inriktning "Vetenskap". Hjälp till nu kära läsare så kommer vi upp på tio i topp!

University World News

2010-12-16T11:10:00.000+01:00

Informationsbladet University World News, som verkar vara baserat i Oslo, skrev häromdagen om vår rapport.

Uppföljande artikel i DN

2010-12-15T15:13:00.003+01:00

DN:s redaktion har idag en uppföljande artikel som handlar om Helena Edlund och kommentarer, dels av Karin Bojs på vetenskapsredaktionen, dels Henrik Berggren på ledarredaktionen.

Birgitta Evengård, professor i Umeå, har dessutom ett debattinlägg som kryddar på vårt inlägg.

UNT hade igår en korkad rubriksättning "Bättre forskning ger sämre " men idag revanscherar man sig med ett par artiklar och en bra ledarkommentar. under rubriken "När får hon Nobelpriset?"

GP har ett stort uppslag som endast (än så länge) är tillgängligt för den som köper tidningen. Där kommenterar också Jan Björklund. Länk här!

Klipp från SVT:s Rapport och Aktuellt (med Agnes Wold i studion) bör intressera många som missade gårdagens TV-sändningar.
Rapport här och Aktuellt här

Kvinnorna ratas av forskningspolitiken

2010-12-14T07:07:00.000+01:00

DN:s debattsida har helsida med vårt inlägg baserat på rapporten "Hans Excellens" som släpps om några timmar vid en presskonferens i Garnisonen, Karlavägen 100 i Stockholm (plan 8).

Idén med rapporten är att ta kända data men fördjupa bilden utifrån metoder som gjordes kända av Wennerås och Wold 1997. De publicerade en artikel i Nature som fått avgörande betydelse för jämställdheten inte bara i vårt land. För första gången kunde man direkt visa och mäta diskrimineringen av kvinnor i medicinska forskningsrådet (MFR). I Italien benämns det "woldfaktorn" eftersom det visat sig vara relativt vanligt förekommande att kvinnor måste ha ungefär 2,6 ggr högre citeringsgrad eller grad av impact för att få samma betyg som en man i det betyg som sätts på kompetens eller track record.

Denna metodologiska utgångspunkt har gjort att vi samlat data från forskarnas CV:n och kompletterat med fullständig bibliografisk information. Avsikten har varit att kontrollera huruvida det har funnits kvinnor som varit konkurrenskraftiga och som borde ha kunnat komma ifråga. Den första excellenssatsningen var Strategiska forskningscentra utlysta av Strategiska forskningsstiftelsen 2002. 112 män och kvinnor sökte anslag och centra; 17 valdes ut till andra omgången, varav två kvinnor. I denna fas gjordes bedömningsarbetet av en internationell expertgrupp utsedd och rekryterad av stiftelsens direktör. Båda kvinnorna var starka kandidater, den ena av dem superstark, men expeterna hade fått instruktioner som ledde dem till att rata kvinnorna, i ena fallet med motiveringen följande motivering:

“It is not, however, obvious if the proposed director is able to lead a large center and recruit outstanding scientists to it”

Oklara randvillkor, typ "vi tänker på en stark man när vi projicerar en ledare", har opererat i det här fallet och i de andra utlysningarn som vi studerat. Använder vi de olika indikatorerna finns det alltid en kvinna i toppgruppen vilket antyder att hur nu bedömarna än har räknat; om de utgått från publiceringar i prestigetidskrifter, om de tittat på citeringar, om de tittat på publiceringar, eller om de vägt samman till ett bibliometriskt index - i alla dessa varianter har det funnits kvinnliga toppkandidater. Men de har systematiskt valts bort. I samtliga fall utom ett där en kvinna fick dela på projektledarskapet.

Om det vore så att detta var ett nödvändigt undantag som krävdes för att skapa förutsättningar för toppforskning av högsta kvalitet vore det eventuellt möjligt att tänka sig diskutera det som en, visserligen tveksam, men ändå som en metod för forskningspolitik. Våra undersökningar av före och efter satsningen visar att så inte är fallet. De som fått pengar går regelmässigt ned i citeringsproduktivigtet i efterfasen. I ett enda fall har vi hittat en grupp med positiv utveckling.

Nu krävs räfst och rättarting.

De här satsningarna sänder ut signaler om att kvinnor är odugliga som forskningsledare.

Satsningarna kostar pengar för de vanliga forskarna utan stora bidrag genom att excellens kräver motfinansiering från universiteten. Det byggs, det höjs lömer och det beskattas på de vanliga projekten genom overheadavgifter.

Mycket talar för att hela idén med excellensbidrag är förfelad och borde ha förkastats som en skrivbordskonstruktion. Det är för det första lätt att förstå att storleken inte har något med innovativa idéer att göra. Nobelklass innebär i så gott som samtliga fall en liten eller medelstor grupp (5-15 forskare). För det andra inser man efter ha tänkt ett litet tag på saken att bedömare kommer att hamna i att belöna gamla meriter istället för att identifera nya potentiella insatser. Man spelar safe.

Dessutom har bedömarna i samtliga fall valt den bekväma lösningen och litat på andra bedömargrupper, vilket lett till fenomenet "åt den som har skall vara givet". Vissa excellensforskare har ackumulerat stora mängder kapital, ofta så stora att de inte hinner med att göra av med pengarna. Se på universitetens allt större oförbrukade kapital.

Ja, det finns mycket mer att säga om detta, men nu skall jag iväg på presskonferens.

Rothstein om humaniora

2010-12-10T07:08:00.002+01:00

Jag sympatiserar starkt med Bo Rothsteins analys av humaniora, alltså jag ser på frågan på samma sätt, även om det är ett speciellt sätt som han har att tackla frågeställningen om orsakerna. Saxar från Göteborgsposten:
"GP 19/8 Humanisterna får skylla sig själva. Debatten om humanioras ställning fortsätter. I dag skriver professor Bo Rothstein att det humanistiska forskarsamhället bäddat för krisen. Enligt Rothstein handlar ett av problemen om hur man företräds i vetenskaprådets styrelse."

Vad den gode Bo sätter fingret på är att humanister, som rättfärdigar sin verksamhet med att det finns en rad globala frågor som pockar på, inte på ett rimligt sätt kan komma undan med att då fortsätta sin rent nationella verksamhet. Skall deras forskning få ngn som helst betydelse måste den internationaliseras. Det handlar inte om mätmetoder eller något annat. Regeringens system för incitament är av den anledningen förhållandevis bra. Man får betalt om man skriver i internationella tidskrifter och om man vågar delta i den internationella debatten (i olika forskningsfora).
Och visst är det så att det kan vara en bra indikation på hur det står till i ett område att närmare granska den eller de personer som representerar verksamheten i Vetenskapsrådet. Nu kan det dock handla om flera sammanfallande olyckliga omständigheter. Låt oss ta upp tråden och titta på vilka som representerar samhällsvetenskaperna. Hur står det till där då?

uppskjutet

2010-12-07T07:05:00.000+01:00

Rapporten om excellensbidragen och jämställdheten skulle varit ute idag. Redan har första datum för presskonferens passerats och redan har skjutit fram det ytterligare en vecka. Nu är även det i farozonen till följd av att det är många detaljer att kontrollera och att den tid som står till förfogande begränsas av alla andra åtaganden. Nu ser det ut som att vi skjuter fram det ytterligare och då får det väl bli till nästa år. Beklagar verkligen dem som sett fram mot rapporten som "julklappen" för året, men det är viktigare att det är rätt än att det blir färdigt ett visst datum. Vi rådbråkar oss själva, vrider och vänder på våra perspektiv, försöker se saken från den andres (vad heter han?) synpunkt. Rapporten kommer men kanske lite senare än beräknat.

Gubbforskning

2010-11-25T16:48:00.000+01:00

Akademierna må darra, nu är rapporten skickad till delegationen för sättning och tryckning. Många tabeller och figurer har det blivit så det bör få ta sin tid. 14 december kl 0900 kallar vi till presskonferens. Det kliar verkligen i fingrarna, man vill få ut det så snabbt som möjligt. Men jag kan vänta, inget mer med det. Dessutom har jag ju att göra. Mycket annat har fått läggas åt sidan under den tid som projektet har varit i intensivfas. En del tråkiga reaktioner har redan kommit, baserat på rapporteringen i pressen, men det får man väl också räkna med.

Årets aningslöshet är väl rapporteringen på SSF:s hemsida (se bild). Något som bekymrat mig sedan början av 1990-talet är att våra svenska forskningsfinansiärer går i flock. Jag visade i en uppsats 2004 att att det var en osannolikt hög korrelation mellan data om fördelningen över områden inom livsvetenskaperna mellan fakultetsmedel, råd, forskningsstiftelser, privata stiftelser och myndigheter. Ett ganska bra sätt att illustrera flockbeteendet, tycker jag själv. SSF gillade det inte och såg till att uppsatsen stoppades, den var nämligen avsedd för publicering i en bok till forskningsstiftelserna 10-årsjubileum. Osnyggt eftersom det sköttes via en person som var anställd på SSF. Sån't har jag ingen fördragsamhet med. Uppsatsen blev liggande. Det är väl dags att ta upp den tråden igen nu när SSF går ut med nyheten att de ger pengar till samma personer som VR. Någon förvånad? Inte heller förvånas vi över att listan enbart upptar en samling män i sina bästa år.

rapportstatus

2010-11-22T23:24:00.000+01:00

Det verkar vara en känslig fråga vilken statsus vår jämställdhetsrapport har just nu. Den är opublicerad men till följd av en konferenspresentation har en del av våra preliminära resultat kommit att rapporteras i pressen. Det kan man kanske betrakta som en "teaser" och egentligen är väl inte mer med det, men möjligen kan man säga att Karin Bojs gav det hela en lite vidare dimension. Hur det än är med den saken är det inte möjligt för oss att släppa rapporten förrän tidigast i mitten av december. Den skall lämnas till trycket och presskonferenser och liknande skall planeras. Personligen skulle jag uppskatta om folk avstod från att störa mig nu i slutfasen av rapportskrivandet. Det är en massa saker som tar tid: referenser och noter skall kontrolleras, konsistens skall eftersträvas vad gäller beteckningar (en av mina speciella svagheter) och mycket annat sådant som tar väldigt mycket tid.

karin bojs om excellenssatsningar

2010-11-21T14:05:00.001+01:00

DN:s vetenskapsreporter Karin Bojs skriver idag på temasidorna Vetenskap om vår undersökning utifrån reportaget i Universitetsläraren. Läs gärna kommentarerna, intressant. En hel del goja, men några har tänkt. Svar kommer när rapporten publiceras. Det är ju fortfarande så att man skriver om något som inte har publicerats.

om någon skulle vara orolig

2010-11-19T19:39:00.000+01:00

Med anledning av mitt förra inlägg vill jag tillägga följande: träffen med Jämställdhetsdelegationen gick över förväntan och vi fick dessutom ytterligare några dagar att arbeta med rapporten. Rapporten är färdig och arbetet är avslutat, men det går ju alltid att slipa på formuleringar och nyansera sina formuleringar, och i förekommande fall, skärpa dem om så skulle behövas.

Pressen, framförallt storstadstidningarna, har legat på och velat ha ut materialet i förväg. Vi är ståndaktiga på den punkten och släpper inget innan vi är färdiga med vår rapport. Presskonferens den 7 december i Stockholm. Närmare deltaljer meddelas senare!

På bilden: Jämställdhetsdelegationens ordförande Pia Sandvik Wiklund.

artikel om excellensprojektet i Universitetsläraren

2010-11-16T18:12:00.000+01:00

SULF:s medlemstidning, Universitetsläraren, skriver idag om vårt excellensprojekt. Ja, det är inget excellent projekt men ett projekt som analyserar excellenssatsningarna under 2000-talet. Stategiska forskningscentra, Starka forskningsmiljöer, Vinnovas excellens centra, Linnémiljöer och Regeringens strategiska områden. Mycket pengar har kanaliserats i dessa satsningar, uppemot 15 miljarder under perioden fram till och med 2015. Och en gigantisk koncentration av forskningsresurser till ett litet fåtal rätt ålderstigna män. En grupp om ett tjugotal forskare förfogar i sin egenskap av huvudsökande över excellenssatsningar på cirka 2,5 miljarder kronor! Ett femtiotal har 4,5 miljarder kronor till sitt förfogande. Vi har ägnat oss att kartlägga detta och analyserar tre av dessa näramre för att undersöka hur det har gått till när kvinnor definierats bort. Rapporten kommer att publiceras den 7 december om allt går som planerat. Jag skall till Delegationen för jämställdhet och avlägga rapport och överlämna den imorgon. Spännande!

delikat för rektorn i lund

2010-11-15T23:13:00.000+01:00

Frågor kring delikatessjäv har alltid intresserat mig och Sydsvenskans serie artiklar om Per Erikssons handel och vandel är ett synnerligen skarpt reportage. Omskakande.

norsk uppmärksamhet

2010-11-03T10:40:00.002+01:00

Vårt framträdande på jämställdhetskonferensen häromveckan uppmärksammas på den norska motsvarigheten till Delegationen för jämställdhets hemsida. länk här

Som sagt: Schyman (bilden) var där, Kåre Bremer var där och Bengt Westerberg var där.

Ser du något otydligt i den norska artikeln kan du väl göra skriva en rad eller två och skicka till usandstrom@tele2.se.

Den som hänger med i svängarna kanske undrar hur jag, som häromåret visade att kvinnor erhåller en "kompetensbonus", nu kan framtråda med tankar som går åt det andra hållet - att kvinnor allvarligt missgynnas.

Det är inget konstigt med det. Till Ämnesrådet för medicin (ÄRM) söker så gott som alla forskare som behöver medel. I och med att det skett en stark tillströmning av yngre kvinnliga forskare blir det skillnader i strukturen hos de sökande. Många yngre män verkar istället satsa helhjärtat på att tjäna pengar och fokuserar på läkarkarriären. Vi måste helt enkelt ha klart för oss vilka selektionsmekanismer som är verksamma.

Detta har lett till att ÄRM har hamnat i problem under senare år. Skall man kunna uppfylla de formella och byråkratiska reglerna för jämställdhet tvingas man helt enkelt att ge en bonus till det missgynnade könet. Jag vill gärna tro att det är något gott med detta, men det kan samtidigt undergräva andra känsliga processer som handlar om förtroendet för peer review och rådsmekanismen. Jag tror att rådet bör tänka över hur man skall agera i dessa frågor.

Jag har 100%-igt förtroende för Agnes Wold som hela tiden argumenterat för att meritokratiska principer är det enda sättet att få ordning på torpet. Låt kompetensen avgöra så långt som den faktorn bör ha betydelse. Var kritisk mot alla randvillkor och fluffiga kriterier. Detta pekar definitivt mot att forskningsråden bör ta in bibliometriska analyser som underlag för bidragsomgångarna. Detta har råden medvetet underlåtit att göra i en modell som bygger på att peers skall bestämma allt. Som vi vet är peer review öppet för manipulation på alla tänkbara sätt. Detta kan hanteras genom att kombinera peer review med bibliometri.

När det gäller excellenssatsningarna är det i allt väsentligt en annan struktur som vi har att göra med. Där är det inga mätvara skillnader i prestationer mellan män och kvinnor. Men kvinnorna sorteras bort genom att randvillkor och processerna riggas på ett sätt som är negativt för vissa forskare och som kan bli skadligt för svensk forsknings framtid.

dansk uppmärksamhet

2010-11-02T20:46:00.001+01:00

Det är ju ett öde som man kan fördra att vara en doldis i sitt eget land och samtidigt mer uppmärksammad i grannländerna. Sitter just nu på ett hotell vid Centralen i Köpenhamn efter ett besök och en föreläsning på DTU Danmarks Tekniska Universitet. Mycket givande att träffa folk från olika avdelningar på DTU och höra deras skepsis mot den "norska" modellen. Framförallt att den norska varianten är nationellt inriktad och inte ger någon internationell benchmark. Man får inga referenspunkter utanför sitt eget land, vilket innebär en bedövande insnävning av perspektivet. Vid DTU föreföll man mycket medveten om att systemet, som tillämpas sedan 2009, medför problem för forskarna. Hur skall de förhålla sig när Norgemodellen ger incitament att publicera hej vilt, allt som går att publicera skall ut, samtidigt som de internationella rankinglistorna blivit alltmer inriiktade på citeringsindex och hysterisk produktion blir negativ. Nu senast är det THES som återgått till Web of Science och som i ett omfattande samarbete med universiteten byggt upp en ranking baserad på fältnormerade citeringar. Det är inte alltigenom perfekt den här gången, delvis till följd av att alla universietet inte samarbetat, men den pekar framåt. Och den är förödande för den norska modellen, en modell som i bästa fall hade passat på 1990-talet. Hur kunde de danska bibliometrikerna vara så korkade? Det är en gåta.

Den svenska modellens uppbyggnad gör att den är bättre anpassad till den internationaliserade miljö som nu växer fram kring publiceringsstatistik. Billig att genomföra, fokuserad och med tydliga signaler till forskarna: "Publicera kvalitetsartiklar. Lägg hysterin åt sidan. Utnyttja den kompetens som finns kring tidskrifterna för att få ut det bästa av peer review."

Vi bestämde att det är dags för ett projekt som använder den svenska modellen på samtliga nordiska länders universitet.

Från SCB:s senaste undersökning

2010-10-27T00:48:00.002+02:00

Natalie Merchant, lyssna på henne! (på Spotify)

Fler kvinnor än män har avlagt doktorsexamen 2009

År 2009 överstiger andelen kvinnor bland de doktorsexaminerade för första gången 50 procent. Under den senaste tjugoårsperioden har andelen kvinnor bland de doktorsexaminerade ökat från 26 procent år 1989 till 51 procent år 2009.

Andelen kvinnor bland de licentiatexaminerade uppgår till 42 procent år 2009; 1989 utgjorde de 26 procent.

Kommentar: Nu börjar det på allvar.

bylingen i styrelsen

2010-10-27T00:28:00.002+02:00

Av alla de små notiser och det brödskrivande som numera förekommer med anledning av vad som händer i högskolevärlden kan man inte låta bli att höja på ögonbrynen när polismästaren Carin Götblad blir utnämnd till styrelseordförande för Gotlands högskola. På högskoleverkets entusiastiska hemsida kommer man med följande slutkläm: Carin tog sin jur.kand. på Stockholms universitet och säger att det var hennes roligaste studietid.

Så är det. Roligare blir det inte. Jo, kanske: Götblad får också ur sig detta:

— Ingen kan jobba enbart i sitt eget stuprör längre — och att även titta åt sidorna stämmer väl med intentionerna med Liberal Education.

Det är bra. Titta åt sidorna. Med en polismästare i lednngen vågar vi äntligen överskrida gränserna. Och äntligen har regeringen hittat modellen för styrning.

obetydliga tidskrifter?

2010-10-26T22:53:00.000+02:00

The Scientist har idag en artikel/notis om sju heta artiklar som publicerats i "less obvious journals". Rubriken är "Top 7 Hidden Jewels". Jag har länge försökt få folk att förstå att tidskriftens status alltmer förlorar sin betydelse. Väsentliga och citeirngsvärda resultat förekommer i allt fler tidskrifter till följd av att vi hittar fram till dessa resulat på många olika sätt. Internet revolutionerar våra läs- och sökrutiner. Därför vore det bra om de som bestämmer vid universiteten slutade vara så ängsliga för impactfaktorer. Och om bibliotekarierna vid samma universitet kunde sluta med att saluföra denna vilseförande information. Tidskriften i sig har ingen betydelse. Den som letar hittar fram och gör det utan att ha hjälp några handledare (bibliotekarier släng er i väggen), kort sagt: det enda som gäller på riktigt är citeringsanalys.

Storprojekten - skrämmande inifrånbilder

2010-10-25T12:36:00.000+02:00

Det är två parallella projekt som återstår att avrapportera för Jämställdhetsdelegationen, dels vårt projekt om excellenssatsningarna, dels ett mer kvalitativt arbete om livet i excellenssatsningarna. Det senare arbetet leds av Gerd Lindgren vid KAU, men utförs av tre juniora forskare i Karlstad och Växjö. De rapporterade från sina deltagarintervjuer med doktorander aktiva inom satsningar av det här slaget. Den bild som växer fram är inte direkt positiv ur jämställdhetssynpunkt. Tuppkammen växer på de som får ta emot stora projektbidrag och doktoranderna "hänger med" professorn. Det är han med stort H som bestämmer. Och under tiden utarmas svensk forskning, forskningslinjerna blir färre, många tvingas att underordna sig de som sitter på stålarna. Unga forskare som törstar efter självständighet göre sig ej besvär. Anpassa dig! Det är min tolkning utifrån rapporteringen. Skrämmande!

gårdagens konferens

2010-10-21T10:05:00.001+02:00

Jämställdhetsdelegationens slutkonferens, under ledning av Pia Sandvik Wiklund, innehöll en provkarta på de projekt som finansierats inom ramen för de 60 milj kronor som delegationen förfogat över. Vårt lilla miljonprojekt är således en mycket liten del av det hela. Vi började alldeles för sent (projektet var inte riggat förrän fram mot mars månad i år). Egentligen skulle vi behöva mer tid för att vässa våra metoder och angreppssätt. Nu får man rätta mun efter "massäcken" och jag vill hävda att vi på liten slant (och kreativ bokföring) fått ut rätt så mycket.
Liisa Huusu, finländskan, som länge varit framträdande person inom området och som har många kopplingar till EU-sfären, gav en översikt över vad som händer på det internationella planet. Av allt att döma bör vi inte förhäva oss här i vårt högt älskade land. Helena Stensöta vid Linnéuniversitetet presenterade en nyligen publicerad rapport från delegationen om rekryteringsfrågor vid universiteten, d v s tjänstetillsättningar. Hon har djuparbetat med ett litet antal tillsättningar (17) vid Chalmers under 2007-2009 (tror jag det var). Resultaten blir nog lite svajiga men tyder väl på att tillsättningsärenden fungerar hyfsat. Vilket f ö inte alls stämmer med det intryck jag har. Mitt framträdande inför konferensen blev en oväntad framgång, mest för att vi kan presentera resultat som gäller stora material. Men, det är alltid ett men, det har naturligtvis också fört med sig att det nu ställs ännu högre krav på oss att arbeta hårt under sista månaden.
Rapporten lämnas till delegationen den 10 november. Lär komma från trycket i slutet på november.

jämställdhet i forskningen

2010-10-20T07:56:00.001+02:00

Idag håller Utbildningsdepartementets jämställdhetsdelagation sin avslutningskonferens och jag råkar vara dagens hemliga gäst. Jag kommer att hålla ett 20-minuters föredrag om de excellenssatsningar som blivit ett kännemärke för 2000-talets forskningspolitik. Det handlar om satsningar som Strategiska forskningscentra (SSF), Starka forskningsmiljöer och Linnébidrag (VR) och om regeringens Strategiska forskning. Arbetet pågå bl a i samarbete med Agnes Wold i Göteborg. Kan bli något extra av allt, vi får se.

dansk bok om forskningspolitik

2010-10-15T10:56:00.000+02:00

Peder Olesen Larsen har just skickat mig sin bok Stadier på forskningens vej: dansk forskningspolitik i går og i dag utgiven på Syddansk universitetsforlag. Länk här. Jag har ännu inte läst boken, men den ger ett gediget intryck och Peder har den goda smaken att använda en hel del av det arbete jag gjorde förra året för att jämföra publiceringsutvecklingen i de nordiska länderna, dvs rapporten Nationella särdrag i nordisk publiceringsutveckling 1998-2006. Jag brukar envetet hävda att vi måste försöka förstå den danska vägen till excellens för att kunna hantera frågan på svensk botten. Som det är nu prövar vi oss fram utan kompass och utan analys. Medlet att överföra stora summor till ett litet antal personer kommer, antar jag, visa sig vara en omväg och dyr sådan. Vi riskerar att förlora en generation av forskare med nya idéer, forskare som tvingas att ansluta sig till gamla och uttjänta forskningslinjer för att kunna försörja sig.

sista skälvande kvällen

2010-10-09T01:32:00.000+02:00

Regn på eftermiddagen. Inte det vanliga tunna duggandet utan ett blött regn, i timmar. Behövde några timmars vila och lite jobba så det gjorde inget. Men så fort det blev uppehåll var jag ute och tittade mig omrkring. Bor nu på ett bra hotell i närheten av Casa Musica och det har varit ett av veckans mål att komma innanför denna Koolhaaska byggnad som utanpå ser lite märklig ut. Jag är en rursam pojk, det visar sig nämligen vara en cellofestival i stan som börjar just i kväll med en välmatad konsert, program här. Tänker mig att köpa biljett men det är kö till luckan och det går långsamt så jag bestämmer mig för att gå och käka först. Konserten börjar först 21.00. Vandrar omkring runt Casa Musica och den stora parken. Hittar ett varuhus md en snygg bokhandel och inhandlar en bok om den nya pragmatismen (Hilary Putnam et consortes). Passerar på vägen ett matställe som ger goda vibrationer, tittar in och ser att det nog är brasilianskt. Vänder tillbaka och slinker på det då nästan tomma stället. Vid halv åtta är det inga portugiser som går för att äta, de är då på väg att lämna kaffeställena. Joviano's är inte ute i solsystemet men väl i min matsmältning just nu. Det gav en skön känsla med ett brasseställe som bjöd på spett med kött, lever, räkor, korv, ja allt ni kan tänka er. Utmärkt gott och synnerligen trevlig och vänlig personal. Jag fick springa tillbaka till Casa Musica och hann precis med de sista gästerna. Igen dessa köeer, men knappt har jag inordnat mig i könm så kommer den äldre herre och frågar om jag vill ha en biljett till konserten! Självklart säger jag och han visar mig biljetten. Ja! Perfekt, det är bara att gå och sätta sig. Mannen är sekreterare i en musiklubb och satt och kollade om det kom någon passande, ensam person, att ge en biljett. Tur som en tokig, nu igen då. Konserten börjar med ett lite starkt omskakande stycke av Strauss, men sedan är det en ung cellist vid namn Konstance von Gutzeit (hade fått pris i Oporto för ett par år sedan), ja för henne verkar det vara goda tider, och hon framför tillsammans med orkestern en av mina absoluta favoriter, Schumanns cellokonsert. Hennes fingrar verkar mjuka och nästan blöta. De rör sig så snabbt och smidigt, lätt i anslaget på en fantastiskt fin cello, med en bärighet i tonen som verkligen imponerar. Den flickan kommer att gå långt som min far skulle ha sagt. I pausen fick jag möjllighet att bekanta mig med den vänlige portugisen. Han hade ett brett nät av kontakter på konserten och visade sig ha vänner i den gama socialistregeringen, pratade mycket om Moskva och Sankt Petersburg (han sa inte Leningrad, vad jag minns). Jag stannade kvar efter pausen, för ovanlighetens skull eftersom jag inte brukar klara mer än en upplevelse per kväll, men nu hade man lagt in ytterligare en cellokonsert så det var värt ett försök. Portugisiskt kompositör, inte lika minnesvärt, men känslosamt. Avslutning med en fin tolkning av Strauss transfiguraitoner som det fanns all anledning att uppskatta. Förste violonisten var också en särskild upplevelse, även hon var en tidigare pristagare. Efteråt skildes vi och jag skall upp tidigt i morgon med flyget. En fin kväll i ett vackert Oporto. (bilden: Konstanze spelar i Bergamo)

internationell expedition idag kl 12.00 lokal tid

2010-10-08T18:39:00.000+02:00

finaste bokhandlaren

2010-10-07T20:05:00.000+02:00

Det finns mycket intressant i Porto, jag blev som redan antytts, rätt förtjust i bokhandlarnas Porto. Finast av bokhandlarna är nog den här bokhandlen som ligger nära universitetet och som har en inredning som inte är av denna världen. Bara titta och njut!

Björklund forskningsminister

2010-10-07T19:56:00.002+02:00

Har idag fått klart för mig att Björklund blir forskningsminister. Det låter inte som en alltigenom lyckad placering av en skolminister som inte varit alltför intresserad av att lyssna till utbildningsvetenskapernas resultat. Men utbildningsvetenskap är i högsta grad "contested terrain" och många med mig är övertygade om att området skulle må bra av att utsättas för internationell kvalitetsgranskning. Jag menar inte att all peer review är 100-%-igt lyckad, men de processer som sätts igång med sådan publiceringsverksamhet gör med nödvändighet att forskningen skärps i alla relevanta dimensioner.

Jag kommer inom kort att visa att den modell jag varit med om att ta fram åt utbildningsdepartementet för fördelning av fakultetsanslag, tillämpad sedan 2009, ser ut att ha positiva effekter på svensk forskning (även om regeringen gjort sitt till för att misskreditera modellen genom vikter och en oförmåga att förklara den och föra dialog kring frågan).

Så vad göra med Björklund? Erfarenheten talar för att det inte är han som är den viktiga personen. Det är statssekreteraren.

bokhandlarnas mecka

2010-10-06T17:03:00.001+02:00

Oporto har mycket att bjuda på och det är lätt avverka många km när man går ut på stadstur. En sak man snart lägger märke till är att stan är nedlusad med bokhandlares affärslokaler. Många i utkanterna av centrum ser lite luggslitna ut men ju närmare man kommer universitetsområdet i centrum desto snyggare affärer. Det finns nog t o m fler bokaffärer än kyrkor i den här stan och det vill inte säga lite!

Apropå böcker vill jag idag göra lite smygreklam för Bokbörsen vars annons nedan jag tycker man bör tänka på när noblepriset i litteratur imorgon tillkännages. Spring inte till bokhandeln och leta, kolla först på Bokbörsen! [Klicka på bilden för att göra den större.]

bloggen ger forskningskontakter

2010-10-06T16:49:00.001+02:00

Jag är ju just nu i Portugal och njuter av Oportos fina miljöer, många kaféer och restauranger. Bara att gå runt och titta på husfasader är en njutning. Vad kan man inte göra med kakelplattor på en fasad?
Men varför är jag här egentligen? Jo, genom min blogg fick jag kontakt med forskare vid ett molekylärbiologiskt institut som ville att jag skulle komma ner och ge en föreläsning om bibliometri, särskilt nya metoder för utvärdering av forskargrupper. Vi har nu träffats för första gången och det blev en lyckad lunch. Vi var snart igång med att planera och diskutera forskningsprojekt. Jag har ju en del metoder som lämpar sig för analyser också av hela forskningsområden. Om man har en idé om en fråga och vill veta hur fältet ser ut, vilka som är mest aktiva, mest citerade etc. går det att utan alltför mycket arbete skapa ett utgångsmaterial för den fortsatta diskussionen genom den bibliometriska analysen. För det första har jag en del stöd för den som är osäker om avgränsningen. Ingen fara säger jag. Börja med ett enda sökord eller några forskare som du vet håller på med den frågan. Sedan kan jag successivt bygga ut materialet till det större fältet, t ex genom att analysera vilka det är som citerar gruppens artiklar eller genom att kombinera dessa metoder. Det går också att ange en eller par tidskrifter som direkt håller på med frågeställningen. Här är ju svårigheten att det oftast är rätt många tidskrifter som är aktuella eftersom det sällan är så att en fråga håller sig i en eller ett par tidskrifter. Därför behöver man ofta en bred avgränsning. Ingen fara med det säger jag. Det gör inget eftersom jag kan utgå från ett stort antal tidskrifter och istället för att göra det till ett problem ser jag det som en resurs. Jag gör nämligen en analys av hela materialet baserad på klustring av referenser. Då får man en indelning av materialet i grupper som håller på med samma frågeställning och som refererar till samma källor. När man väl har det, och det fungerar i de flesta fall mycket bra (om än inte alltid), kan man sätta etiketter på varje kluster genom natural language processing (NLP) där all textbaserade information, typ titel, keywords (Descriptors och Identifiers) samt Abstract (ofta 200 ord). NLP tar ut alla substantiv, gör dem oböjda, och listar dem per kluster. Sedan är det bara att ta ut de mest frekventa termerna per kluster och sätta dit dem t ex i en visualisering eller i ett xls-blad där man kan använda 10, 20 30 termer för att karakterisera klustret.
Klustrets aktiviteter kan mätas över tid, växer antalet artiklar eller? Det går också att se vilka länder som är aktiva och självklart går det att jämföra den relativa (fältnormerade) citeirngsgraden per kluster och per land. Det går också att i detalj ta fram vilka universitet eller vilka institut eller företag som är verksamma inom respektive kluster. Det går till och med att få fram vilka enskilda forskare som är aktiva per kluster. Det ni, det är grejer det!
Nu har vi redan dragit upp planerna för ett första testprojekt mellan KTH och Univ Porto, men det skall ju genomföras också!

apropå mitt förra inlägg mer om Campanario

2010-10-06T16:26:00.000+02:00

Campanario hade en artikel i JASIST 2007 som behandlar frågan om motstånd mot upptäckter och nya idéer från kollegerna.

"Rejecting highly cited papers: The views of scientists who encounter resistance to their discoveries from other scientists".
Journal of the American Society for Information Science and Technology. Volume 58 , Issue 5 (March 2007) Pages: 734 - 743

återigen pris till forskare som refuserats/hindrats av forskningsråden/ledande tidskrifterna

2010-10-06T16:21:00.000+02:00

Nobelpriset i medicin gick till Robert Edwards och som redan påpekats är det frågan om en forskare som mött både det ena och andra hindret under sin karriär. Under 1970-talet uppstod problem med engelska MRC (medicinska forskningsrådet som krånglade framförallt på etiska grunder (om jag förstått det rätt). Länken går till en intressant artikel om hur det gick till när forskningsrådet satte krokben för Edwards. Till hans lycka kom privata finansiärer till hans undsättning, vilket understryker betydelsen av mångfald, diversity, i finansieringssystemet.
Andra som blivit refuserade är Akerlof och Milton Friedman fick en artikel refuserad av Keynes. Överhuvudtaget finns mycket om ekonomipriset (som inte riktigt är Nobelpris, men ändå) Detta kan man få fram om man skriver rejected papers nobel prize i Google.

Enligt en fysikforskare, Juan Miguel Campanario, som länge forskat kring denna fråga (och fått vidkännas en del rejections) är det ett fenomen med mycket högre frekvens än vad vi förväntar oss, Han bygger en databas och ger 100-tals med exempel. Jag har för mig att han på 90-talet var upp i 200! Hans hemsida är mycket intressant: "Rejecting Nobel class articles and resisting Nobel class discoveries". Rekommenderas för den som får avslag. Det är bara att fundera över varför och skicka igen till annan tidskrift. Därför skall vi vara rädda om diversiteten i tidskriftssystemet. Mångfald ger utrymme för misstag, men med många olika beslutsfattare räddas en del som uppfattas vara misstag till att bli framtidens nobelpriser!

uppförsbackarna i Portugal lugnar en SIS-retad själ

2010-10-02T19:28:00.000+02:00

Kom idag till Oporto (Porto) i norra delen av Portugal. Har bara hunnit att känna lite grann av atmosfären men den tilltalar mig. Stan är lite gammal och lite sliten men har en charm som man inte kan värja sig emot. Eftersom jag reste direkt från Bryssel och möte i nätverket av rapportörer i det s k MASIS-projektet, gick det snabbt att ta sig ner till Portugal, men skall man hit från Sverige kan det vara lite besvärligt (tror jag). Vad är MASIS? Jo det är "service project launched by the European Commission to develop a system to map and monitor the most important activities and players within science across Europe". Det handlar om science in society (SIS) och är bland det absolut roligaste jag gjort. Inte minst eftersom det retar en del av de professionella och humorlösa forskningsinformatörerna är det spännande att arbeta tillsammans med andra forskare som har en kritisk blick för frågan om hur SIS-aktiviteter kan se ut. Skall skriva mer om det sernare men nu har jag inte riktigt tid att fylla på med mera om sådana frågor. I alla fall är det backigt i Oporto och jag gick genast och hyrde en cykel med många växlar. Körde neråt mot den vackra Duoro-floden och såg mig omkring. Vackra ståtliga broar över floden. Folkliv nere vid stranden. Lördag eftermiddag. Bättre kan man inte ha det. Och så kämpa hemåt på cykeln. Bara att hitta i den här stan är en utmaning. Men det lugnar en själ att få ta ta i något riktigt. I morrn blir det långlöpning efter floden och atlantiska havet. Hoppas bara att vädret håller i sig.

åtta år med alliansen?

2010-09-19T23:43:00.002+02:00

Björklund påstod nyss att det skulle bli åtta år med alliansen vid regeringsmakten. Jag tillåter mig att tvivla på detta. Det är att ta ut segrar i förväg och det lär straffa sig. Borgerliga regeringar kan vara mer parentes än Björklund tänker sig. I alla fall med det beklagliga parlamentariska läge Sverige har hamnat i.

wetterstrand

2010-09-17T21:01:00.003+02:00

Jag undrar om det verkligen går att rösta på Maria W: vad jag kunde se fanns hon inte på MP:s riksdagslista.

höst

2010-09-14T21:01:00.003+02:00

Sommaren var het, lång och lite besvärlig ur personlig synpunkt. Fullt igång med ett relativt stort projekt som förhoppningsvis skall avkasta en del nyttigheter för framtiden. Det tog mycket sommar ifrån mig. Var det värt det? Det vet man inte förrän långt efteråt. I alla fall kändes det tydligt att hösten närmar sig med stormsteg. Under springturen på kvällskvisten låg det ett fint regn kring kroppen och löven gjorde marken mjuk och vänlig för mina trötta leder. Inom kort drar jag till Portugal och får förhoppningsvis några dagars extra sommar. Snart är jag tillbaka med nya krafter och med en hel del nytt i bagaget. Se upp alla bluffmakare och byråkrater!

Instant bibliometrics: Jan O Lundströms citeringsgrad

2010-09-13T20:27:00.003+02:00

Myggforskaren Jan Lundström är just i skrivande stund i STVs Vetenskapens värld. Gillar det programmet. Lyckas visa på kontroverser inom forskningen. En granskare vid namn Nilsson kritiserar myggforskarna som antyds sitta på två stolar, dels utföra sitt program (forskningsunderstött) dels utvärdera detta praktiska program för att åtgärda myggproblemet i södra Dalalvsområdet. Kollade Jan Lundströms citeringsgrad - han är den kritiserade forskaren - och kan bara konstatera att han ligger 200 % över genomsnittet. Jag skulle räkna honom till de bättre forskarna. 30 % av hans artiklar uppfyller villkoren för att tillhöra TOP5%, dvs de mest citerade artiklarna. Kolla in Vetenskapens värld i Play TV!

big is'nt beautiful

2010-07-10T15:34:00.005+02:00

The Scientist, som det var länge sedan jag hade tid att följa, har åter börjat skicka meddelanden. Det uppskattas. Nu senast hade de en fem minuters intervju med Jan Klein, Tjeckisk-Amerikansk immunolog, på bloggen. Klein har en del att säga till de som vill ha forskningspolitiken till att koncentrera stödet till ett litet antal toppforskare. Han varnar uttryckligen för denna utveckling och ser en rad olika faror. Jag lurar på om det kan vara värt att lyssna till denna man. Möjligen kan man säga att det inte är något nytt han säger men att han säger det har en viss tyngd. Värt att lyssna på.

Figuren här visar hur relationen ser ut mellan storlek på forskargrupp och prestationer (räknat i fältnormaliserade citeringar) för en grupp av 140 forskningsledare som uppgivit storleken på sin forskargrupp. Materialet kommer från en av 2000-talets alla satsningar på "excellens", satsningar som många ggr har gjort att grupper fått väldigt stora pengar. Frågan är om detta betalar sig. Jag vet inte än, det är forskningsfrågan. Tydligt är dock, av figuren att döma, att det är svårt att uppnå påfallande höga prestationer med större grupper (>15 forskare). Figuren visar medeltal för olika gruppstorlekar. Om man tar samtliga 140 forskningsledare blir det en svagt negativ relation. Den figuren visar att det redan vid 10 finns ett maximum och att det sedan avtar rätt så väsentligt. Observera att prestationer här mäts uteslutande på basis av forskningsledarens bidrag. Synpunkter?

The Scientist, as it was long since I had time to follow, has again started to send messages. It is appreciated. Most recently, they had a five minute interview with Jan Klein, Czech-American immunologist, on the blog. Klein has a lot to say to those who want to research policy to focus support on a small number of top scientists. He warned specifically for this development and see a variety of hazards. I wonder if it might be worth listening to this man. We might say that there is something new, he says, but he says it has a certain weight. Worth listening to.

See figure above!

This figure shows the relationship between the size of the research team and the performance (in terms of field normalized citations) for a group of 140 research leaders. The material comes from one of the 2000s Swedish programmes for "excellence". The question is whether this will pay off. I do not know yet, that is the research question.

Clearly, however, the figure apparently, that it is difficult to achieve remarkably high performance with larger groups (> 10-15 scientists). The figure shows averages for different group sizes. If you take all 140 research leaders there is a slightly negative relationship. I would say that there is a maximum at 10 and then it wears off pretty significantly. Note that performance is measured solely on the basis of the research leader's contribution. Comments?

effekt och orsak

2010-06-28T10:19:00.003+02:00

Kommentarerna till mitt förra inlägg har naturligtvis rätt i så måtto att det med största sannolikhet lurar en del dolda effekter i vassen. Jag kommer att tänka på Per O Seglens inlägg i norska vetenskapsakademiens rapport om den norska modellen. Per, som är den norska bibliometrins nestor, begår ju där ett lustmord på den norska modellen och han gör det med hänvisning till att journal impact har så stor betydelse för nivåindelningen. Siversten och co blev skogstokiga när jag framförde samma typ av kritik, den norska modellen får ju inte kritiseras, men rimligen bör Per O Seglens kritik ha skakat om .
Alltnog, i den uppsatsen (läs den här) och i den del artiklar från början av 1990-talet gör Seglen analyser av innehållet i artiklar och kontrollerar bl a för hur många tabeller, hur många figurer etc som rapporteras och han finner ett visst samband mellan informationsinnehållet och visibiliteten i form av citeringar.
Så det är väl fortfarande slutsatsen att kanske inte packa artiklar med innehåll men absolut inte dela upp det för mycket.

korta titlar (rubriker till artiklar) betalar sig inte

2010-06-23T10:04:00.003+02:00

Ett litet tips i sommarhettan som visar att informationsinnehåll går före det mesta när det gäller att fånga intresse:

TITLE: Are Shorter Article Titles More Attractive for Citations? Crosssectional Study of 22 Scientific Journals

AUTHOR: Habibzadeh, F; Yadollahie, M

SOURCE: CROATIAN MEDICAL JOURNAL 51 (2). APR 2010. p.165-170

ABSTRACT: Aim To investigate the correlation between the length of the title of a scientific article and the number of citations it receives, in view of the common editorial call for shorter titles.

Conclusion: Longer titles seem to be associated with higher citation rates. This association is more pronounced for journals with high impact factors. Editors who insist on brief and concise titles should perhaps update the guidelines for authors of their journals and have more flexibility regarding the length of the title.

avd. dyrbara misstag

2010-06-16T16:52:00.003+02:00

Sydsvenskan hade för några år sedan en intressant artikel om forskare som kommer från ett "internationellt" universitet, synes vara bra och som kommer en stund för att bättra på karriären, ges mycket pengar (se artikeln här), dvs bästa möjliga villkor, och sedan, efter att ha plockat russinen ur kakan, drar de tillbaka till sitt gamla lärosäte. Kvar står förhoppningsfulla doktorander och kolleger som blivit dragna vid näsan. Sedelärande förstås, men vad man skall dra för slutsatser är oklart. Det här förekommer på nationell nivå. En forskare vid KI vill få en bättre tjänst, söker och får den ute i landet, efter ett tag öppnar sig en möjlighet vid KI och då far han tillbaka. Nu har det blivit ett internationellt fenomen. Svårt att hantera och förutsäga.

idag i New York Times vetenskapsdelen

2010-06-15T11:22:00.002+02:00

English translation below
I dagens NYT (länk här) skriver John Tierny om lagstiftning för jämställdhet i USA och anför olika forskningsresultat. Allting börjar med Wennerås och Wold och tyvärr har journalisten fått det lite om bakfoten: vår artikel i Scientometrics 2008 anförs på ett felaktigt sätt som argument för att W&W:s resultat inte skulle vara korrekta. Vår analys avser 2004 års ansökningar, alltså tio år senare och vi kan se effekterna av W&W:s insats. "The policy Impact" - vad vi har kallat "woldeffekten" var väldigt påtaglig och kom direkt efter att de hade börjat undersöka saken. Men vad vi också har observerat är att männens success rate inte sjönk särskilt mycket utan vad som hände var att kvinnor plötsligt kunde räkna med att få ungefär samma behandling som männen.

I NYT-artikeln anförs också en rad andra studier som visar att män och kvinnor behandlas likvärdigt. Men här gör man samma fel som Vetenskapsrådet nu brukar göra. Det har egentligen aldrig handlat om skillnader i success rate mellan grupperna (möjligen tidigare) utan det handlar om hur kompetens värderas. Och där finns det fortfarande skillnader mellan hur mäns prestationer värderas och hur kvinnors värderas. Det gäller att hålla isär saker och ting. Det verkar vara svårt för de som är inblandade i debatten. Underligt!

Eftersom det sannolikt finns avsevärda skillnader mellan hur män och kvinnor uppfattar sina egna förmågor blir det rätt så kraftiga självselektionseffekter att ta hänsyn till när man undersöker hur forskningsråd behandlar män och kvinnor.

Vi har alltså en situation där mer kompetenta kvinnor värderas lägre eller likvärdigt med sina betydligt mindre kompetenta manliga kolleger. Det kan faktiskt vara ett problem för en forskningspolitik som läggs upp för att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor om man inte tar hänsyn till selektionseffekterna.

Samtliga de undersökningar som Tierny hänvisar till saknar en kompetens- eller performancefaktor och jag måste säga att jag tycker det är skräp att Bornmann buntar ihop W&W med andra studier utan att klargöra denna helt avgörande skillnad. Man kan inte annat än undra om det är en konspiration som ligger bakom. Bornmann är ju helt klart en duktig person, skriver antagligen för många artiklar, och jag har väldigt svårt att tänka mig att han inte förstår skillnaden.

In English:
In today's NYT (link here), writes John Tierny about legislation on gender equality in the U.S. and invokes various research results. Everything starts with Wennerås and Wold and unfortunately, the journalist got it wrong: Our article in Scientometrics in 2008 is cited as an argument against W & W's results. Our analysis relates to the 2004 applications, then ten years later, when we can evaluate the effects of W & W's article. "The Policy Impact" - what we have called "wold effect" - was very strong, and came immediately after they had begun their investigation. What we observed is that men's success rate has not decreased much, but that suddenly women could expect to get roughly the same sucdcess rates as their male colleagues.
In the NYT article is cited a number of other studies showing that men and women are treated equally. But all these studies make the same mistake as the Swedish Research Council in their studies.
The discussion is really not about the differences in success rate between groups. Instead it is about how skills are valued. Are there still differences between how men's achievements are valued and how women are valued? This applies to several issues, but seems to be hard for those involved in the debate to understand.
Since there are probably considerable differences between how men and women perceive their own abilities, there will be strong self-selection effects to consider when examining how councils treats men and women. More competent women are valued lower or equal to their significantly less competent male colleagues. It may actually be a problem for a research policy posted in order to create equality between men and women if you do not take into account the selection effects. All the studies Tierny refers to lacks acompetence or performance factor. I must say I think it's garbage bundling together W & W with other studies without clarifying this crucial difference. One can not help but wonder if there is a conspiracy behind it. Bornmann is quite clearly a good person, probably writes too many articles, but I have difficulties imagining that he does understand the crucial difference between studies based on performance and studies without that factor.

pojken kylhammar

2010-06-15T10:29:00.002+02:00

Kollegan Martin Kylhammar har just givit ut en fin bok, Pojken på vinden, utgiven på Carlssons förlag. (länk här). Jag skriver inte för att recensera utan mer för att peka på förtjänsterna med denna bok.

Kylhammar har egentligen lagt ihop flera separata studier, eller vad man kan kalla essäer, och skrivit texter som knyter samman dem, men mycket lösligt och filosofiskt. En av essäerna handlar om det moderna projektet och dess ideologier. På ett intressant sätt lyckas Martin analysera detta på ett nytt sätt: han utgår från tre olika ofta samverkande processer som bidrar till att utöka människans handlingsutrymme: pengar, vetenskap och teknik samt begrepp. Dessa ger också olika instrument för att mäta framgång och värdera historien. En alldeles utmärkt uppsats.

Huvudnumret i boken är en övningsdemonstration i källkritik. Kylhammar arbetar här med fråga om Heidenstam var nazist. Många vill antyda det och sätta in skaldens yttranden/icke yttranden i en sådan kontext. Här är Kylhammar på sin mammas gata och han visar sig som den store pedagog han är. Det är en uppsats som borde ingå i den källkritiska undervisningen för alla gymnasister och som repitition på introduktionskursen för all humaniora och samhällsvetenskap.

Det finns mycket mer i Kylhammars bok, läs den i sommar. Beställ på hans hemsida: http://www.kylhammar.eu/.

rothstein i GU Journalen

2010-06-04T08:58:00.000+02:00

Av svenska universitetstidningar är GU Journalen en av de bästa. Självfallet är det en återspegling av att GU har en rad orädda forskare som står upp för sina idéer och värderingar. Journalen verkar också inbjuda till debatt och det är troligt att de som arbetar med tidningen ser det som ett stort värde att fungera som forum för den akademiska debatten. Det är verkligen bra och eftersträvansvärt. Dessutom kommer den fortfarande som riktig papperstidning. Det är jag svag för.

På Avdelningen Fria Ord i senaste journalen från GU (3/10) visar sig Bo Rothstein från sin bästa sida. Han går igenom hur Göteborgs universitet hanterat beslutet om en satsning på ett "tvärvetenskapligt centrum för urbana studier, lärande och konstnärliga praktiker". Beslutsunderlaget är mer än lovligt svagt, menar Rothstein. Inga hänvisningar till forskning eller beprövad erfarenhet när det gäller värdet av dylika satsningar. Inte heller finns det hos de som skall driva verksamheten någon dokumenterad tung vetenskaplig meritering. Rothstein har gått igenom sex av de viktigaste internationella vetenskapliga tidskrifterna inom området "Urban Studies" och hittar inga artiklar från de ansvariga initiativtagarna.

Vad som är än mer förödande i Rothsteins inlägg är att han finner hela den idé som satsningen vilar på - syftet anges vara att "motverka social och etnisk snedrekrytering till universiteten" - vara mycket tveksam. Ledande forskning om social- och välfärdspolitik faktiskt pekar mot att satsningar av detta slag snarast leder till motsatta effekter, man cementerar skillnaderna! Man stigmatiserar snarare än frigör. (Detta ligger f.ö. nära diskussionen om den igår mycket uppmärksammade rapporten om betyg i skolan från IFAU.)

Ett mycket läsvärt inlägg från en dyster Rothstein. I nästkommande journalen kommer den centrumansvarige Ove Sernhede att svara på artikeln men vad jag förstår bör också rektor Fredman komma med sin förklaring, hur bör ett universitet arbeta fram beslut av det här slaget?

sydsvenskan

2010-05-29T11:31:00.005+02:00

Håller just nu på med en rapportering till ett monitoringprojekt kring forskningskommunikation - aktiviteter som relaterar till begreppet "Science in Society". Naturligtvis finansierat från EU-hållet. För detta syfte gårjag igenom artiklar skrivna om forskning, universitet, vetenskap och forskningspolitik. Via Mediearkivet hittar jag en artikel i Sydsvenskan 18 oktober 2009. De skriver om regeringens proposition och där finns en passage där Bo Rothstein intervjuas. Regeringsmodellen, som ger starka incitament för forskare inom samhällsvetenskap och humaniora, välkomnas av Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

- Lika lite som det finns en "svensk" fysik eller biomedicin kan det finnas en "svensk" historia, statsvetenskap eller genusforskning, säger han.

Detta är också enligt min mening en helt avgörande fråga. Någon som vill sätta emot? Jag vill gärna veta hur argumenten ser ut för en vetenskap som är nationell. Någon som volonterar för rollen som Sverigedemokraternas forskningspolitiske talesman?

myter om publicering

2010-05-27T17:55:00.002+02:00

I LiU-nytt, Linköpings universitets tidning på nätet, skrev jag häromveckan ett debattinlägg (länk) som tar upp ett antal av de myter som förekommer kring publiceringsfrågorna.

Myt 1. Långa texter, framvärpta med mycket tankemöda, kräver böcker

Det kan inte vara sant att så skulle vara fallet. Titta i vilken som helst av dina idolers mest värdefulla vetenskapliga texter i bokform och du skall finna att de består av avgränsade kapitel som mycket väl skulle ha kunnat publiceras som artikel. I själva verket arbetar våra mest framstående forskare ofta på det viset. Under arbetet med en bok publiceras kapitel för kapitel i olika fora. Vanligt är vidare att en forskare arbetar med sin problematik under flera år och debatterar med sig själv och med andra under arbetet med artiklar som publiceras under samma period. Graden av tankemöda har inget med publiceringsformen att göra.

Myt 2. Tvärvetenskap, särskilt holistisk sådan, kräver publiceringar i bokform

Det har jag svårt att tro på. Det luktar flum lång väg att prata rent allmänt om "helhet och tvärvetenskap". Ingen har hittills visat på en text som är av det slaget att den inte skulle kunna publiceras i bokform.

Myt 3. Texter blir allt kortare

Det är struntprat som inte bygger på någon som helst undersökning. Texternas längd i tidskrifterna har inte förändrats nämnvärt under de senaste 15 åren, snarare har de ökat. Det finns dessutom Publicera inläggettPublicera inlägg utrymme för riktigt långa artiklar även i tidskrifterna. Böcker upptar cirka 30 procent av publiceringarna från svenska universitet (detta gäller mangementforskare vilka tagits som exempel). Ytterligare 30 procent är kapitel i böcker. Det borde ske en ökning av tidskriftspubliceringarna av de skäl som jag anför i mitt debattinlägg.

ansökningsraseriet

2010-05-12T08:52:00.004+02:00

Gårdagens DN (länk här) publicerade en debattartikel om ansökningsraseriet. Artikeln kommer från Kungl Vetenskapsakademiens "forskningsstrategiska utskott" och fokuserar på huruvida det är rationellt att så mycket forskartid läggs ned på ansökningar som inte får anslag: De skriver: Under 2008 mottog VR som vi sett drygt 3500 ansökningar. Detta motsvarar

således en samlad forskarinsats om 3500 arbetsveckor eller cirka 80 arbetsår (motsvarande siffra för 2007 låg på cirka 100 forskarår) bara för att söka anslag. Då har vi inte räknat in bedömningsarbetet. Eftersom i snitt en av fyra ansökningar beviljades kan man för 2008 konstatera att en arbetsinsats motsvarande ungefär 60 arbetsår inte ledde till några anslag och förmodligen till mycket få andra resultat.

Det är bra att KVA tittar närmare på detta och framförallt tycker jag att de formulerar ett konstruktivt förslag som går ut på att reducera arbetsinsatserna. Endast det nödvändiga bör ingå, i kortfattad form, man föreslår ett tvåstegsförfarande, flera ansökningstillfällen (jo, det är rimligt eftersom ett enda tillfälle kan leda till att det för några uppstår krockar) etc. Jag är inte säker på det där med tvåstegsförfarandet, hur ser bedömare (och vilka är bedömarna?) kvalitet i något som är bara en idéskiss? Vi riskerar att hamna på ett gungfly.

Rimligare är att i större utsträckning lita till våra universitet. Det är inte rimlig att vi skall leva med vanföreställningar om att fakulteter är konservativa maktöar som inte står i kontakt med vetenskapens utveckling. En undersökning som VR:s analysavdelning genomförde 2003 (medan den ännu stod fri och gjorde ordentliga undersökningar) visade att fakulteterna omfördelade pengar i en långt större utsträckning av vad som myterna påstod.

Det är lätt att hitta exempel på att allt inte är frid och fröjd i rådsorganisationen. Ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap inom VR är organiserat efter ett fåtal discipliner medan vetenskapen inte alls följer dessa domänområden (vilket inte är följd av tvärvetenskap utan av att disciplinforskningen har utvecklats åt helt skilda och nya håll). Till följd av detta saknar många av dem som skickar in ansökningar möjligheterna att få en rimlig kollegial granskning. Den starka konservatismen inom HS har gjort att beredningsgrupperna inte nämnvärt förändrats de senaste 50 åren. (Andra ämnesråd har varit desto piggare på att ändra beredningsgrupperna.)

I dagens ledare i DN framkommer en skeptisk hållning till forskningsrådens arbetssätt som jag tycker är sund och som bör utvecklas. Peer review i form av bedömargrupper kommer inte att kunna ge en "objektiv" granskning och värdering av alla sökande. De som ligger fel i förhållande till gruppens sammansättning är mer eller mindre chanslösa.

DN fyller i med att bedömargrupper är bra på att bedöma kvalitet på redan utfört arbete men mer sällan kapabla att se möjligheterna i nya approacher och arbetssätt. Särskilt inte om det hotar bedömarnas egen position. DNs slutsats är att forskningsråden bör begränsas till att ge pengar till dem som utfört kvalitetsforskning. Ny verksamhet skall alltså förbehållas fakulteterna. Det låter inte som ett system som vi vill ha. Mitt förslag: starta en demontering av forskningsråden. Återupprätta fakulteterna genom att ge dem muskler (pengar) för att tillsammans med universitetsledningarna lägga strategier för framtida forskning. Slussa pengar från råden till fakulteterna!

på radion

2010-05-09T17:43:00.003+02:00

I morse slog jag på Vetenskapsradions veckomagasin och får till min förskräckelse höra min egen röst! Här finns länk. Det var länge sedan, i november förra året, som jag blev intervjuad av en reporter från SR och jag trodde att det aldrig skulle bli något av det. Anledningen var Janken Myrdals bok Spelets regler i vetenskapens hantverk (Natur & Kultur), en bok som jag inte direkt tyckte illa om men en bok som på ett övertydligt sätt saknar ett vetenskapssociologiskt perspektiv på frågeställningarna.

När jag nu av andra anledningar tvingats att fundera mer på varför det är så förtvivlat svårt för svenska samhällsvetare och humanister att förstå ett socialt och institutionellt perspektiv så inser jag att det nog hänger samman med att vetenskapsteorin fick sitt genomslag med Thomas Kuhn; det sociala perspektivet på vetenskap paradoxalt nog mer eller mindre tvingades undan med Kuhn. Resultatet blev ett förödande "anything goes", vilket väl mer var Feyerabends paroll, men som ändå fick ligga till grund för mycket av Kuhntolkningen. Man lät skilda perspektiv förklaras av att man befann sig i olika paradigm. Ett synnerligen slafsiskt sätt att rationalisera konflikter inom vetenskapen och samtidigt ett förödande sätt eftersom det tillät så många att gömma sig inom sina egna lokala ramar av vänskapskorruption, samt att publicera sig i antologier som finansierades genom forskningsanslag.

Sannolikt kan detta förklaras med att 1970-talets (och alla senare metodkurser som kör vetenskapsteori i form av kända namn t ex Popper, Kuhn, Lakatos etc.) förvrider bilden av vetenskapen genom att undvika den sociologiska komponenten.

Vetenskapen kan enligt min mening inte begripas enbart med vetenskapsteori. Det måste till en ytterligare komponent av vetenskapens sociala karaktär. Det är där som jag menar att Myrdal missar. Han ser av allt att döma inte att tidskrifter, konferenser och referee-funktionen är oerhört viktiga för varje forskningsområdes utveckling. Vad som helst är inte tillåtet, det måste klara att gå igenom kontrollinstanserna innan det är godkänt och det tar lång tid innan resultat införlivas i vetenskapens kärna. Därför är tidskriftssystemet ett mycket känsligt område att hålla på och rodda med som de reformatorer som tycker att "open access" är det enda viktiga. De har inget förstått. De är vetenskapens dödgrävare.

Myrdal påstår vid ett tillfälle i programmet att en avhandling om Strindberg inte skulle kunna skrivas som tre vetenskapliga artiklar. Och det får han säga oemotsagd! Vad får man sånt ifrån? Rent påhitt. Nya perspektiv på Strindberg skulle sannolikt sägas bättre i tre artiklar, få ta emot synpunkter från världens främsta forskare inom området och därför kunna förbättras väsentligt och skulle vara mer tillgängligt för allmänheten när de vet att detta har klarat vetenskapens olika kontrollstationer. Allmänheten skulle kunna förlita sig på ett annat sätt om humaniora och samhällsvetenskap fungerade på detta sätt.

Tycker att programmet presenterar problematiken (som är en delvis annan än den jag skriver om här) på ett hyfsat sätt, men det förvånar mig att jag inte fick höra vad Myrdal hade sagt och att jag inte gavs tillfälle att kommentera detta. Vår sida av saken hålls rätt styvmoderlig jämfört med Myrdals. Fältnormalisering säger reportern som om svenska folket ens skulle ha en susning om det. Lite märkligt i Vetenskapsradion. Och lite fjantigt av Janken M att försöka hävda att en omfördelning av 5 % av resurserna leder till sådana oerhörda konsekvenser. Nio tiondedelar fördelas på annat sätt och dessutom tillkommer ungefär lika stora resurser som fördelas efter peer review eller andra mekanismer.

professor

2010-04-25T09:32:00.003+02:00

I veckan fastställde rektor Gudmundson på Kungl Tekniska Högskolan i Stockholm mitt förordnande som professor vid ITM-skolan. Det är resultatet av en lång process där flera personer, som jag är stort tack skydig, varit aktiva. Jag fortsätter att vara knuten till avdelningen för industriell dynamik vid INDEK, men nu mera på reguljär basis och med uppgiften att bedriva forskning. Professuren i Science and Technology Studies (STS) har en inriktning mot bibliometriska forskningsmetoder, vilket alltså kommer att vara min huvuduppgift under de närmaste åren.

genvägen till Spotifys stora överflöd

2010-04-17T18:37:00.003+02:00

många av er är säkert som jag: hungriga på musik. själv sitter jag i mitt arbetsrum många timmar per dag och är tacksam att kunna styra min ljudmiljö efter eget skön. jag låter datorn spotta fram alla sorters musik från Spotify. principen har varit att utifrån dagens tidning hitta en ingång i överflödet, men det finns konkurrerande sätt att hantera denna fråga (vad skall gå idag). det får ju inte ta tid att bestämma listan utan det måste kunna sätta igång så att dagens arbetspensum blir uthärdligt (jo, ibland är tystnad att föredra). det jag har i åtanke är berhas låtlistor som finns tillgängliga här. Där finns låtar från 50-talet, en lista med bara 50-tal, där finns låtar från 60-talet, en lista med bara 60-tal och så vidare (många låtar blir det). rekommenderas varmt. dessutom är berha en duktig löpare (joggare) och bibliotekarie, vilket förklarar en del av intensiteten och kunskaperna. värt att pröva!

open access

2010-04-13T11:03:00.004+02:00

Tidskriften Prometheus: Critical Studies in Innovation ägnar sitt nummer åt en diskussion kring open access och dess ekonomiska implikationer. Passa på nu för tidskriften ger fri tillgång till detta nummer!
John W. Houghton och Charles Oppenheim skriver ett förslag som kommenteras av ett antal tillskyndare och ett antal kritiker. Jag ställer mig. som bekant, lite skeptisk till OA och tycker att det finns anledning lyssna noga till inläggen från vardera Steven Hall och Chris May (hade gärna läst en längre och matigare artikel av May). Frågan, som jag ser det, är huruvida the Republic of Science, klarar OA. Och jag vill understryka att det inte är en bibliotekspolitisk fråga, mycket mer står på spel. Här skulle man önska att personer som Sverker Gustavsson engagerade sig. Nån som vet om han har synpunkter i denna fråga?

paus och framtid

2010-04-13T10:39:00.003+02:00

Jag har, som ni säkert märkt, tagit en paus i bloggandet. Mest för att jag har arbetat i överkant mycket med några projekt sedan slutet av förra året (två för livsuppehället och ett par på hobbybasis). Det blir ingen tid över och jag har kanske tyckt att jag inte haft så mycket att säga annat än att rapportera min egen verksamhet. Under tiden man arbetar på blir det ändå en del gjort och bloggen är ett naturligt sätt rikta uppmärksamheten på de saker som kommer ut. Under den närmaste perioden är min avsikt att fortsätta rapporteringen och och i mån av tid också kommentera årets val. Nu sätter det ju igång lite mer på allvar och jag ser det som en viktig sak att diskutera kring forskningspolitikens plats i valet. Naturvetarna har den 15 april ett möte här i Stockholm och kring forskningens framtid, med särskilt fokus på yngre forskare. Dit kommer hela gänget av partier så det kan vara ett bra tillfälle för den intresserade att uppdatera sig kring var partierna står i framtidsfrågorna.

med fingrarna i syltburken

2010-03-11T10:38:00.005+01:00

Tryggvason-skandalen på KI bör skaka om även de inbitna försvararna av peer review. Här fångas ett av de mest betrodda unversiteten (med Nobelinstitut) med tillämpningar av peer review som så uppenbart strider mot normerna. Man frågar sig som Tryggvasons misstag var att skriva brevet eller att han överhuvdtaget blev påkommen med byxorna nere. Hur mycket av vid sidan om påverkan, hur mycket av fixande och trixande förekommer egentligen i anslutning till peer review? Vår undersökning Persistent Nepotism in Peer Review är således fortfarande högaktuell. Inspirerade av Wold & Wennerås undersökning från 1997 och deras metod för att mäta "nepotism" har vi visat att det är en avgörande svaghet i den svenska tillämpning av peer review principer som förekommer i Vetenskapsrådet. VR aviserade i somras att de skulle publicera en undersökning som diskuterade våra resultat, men av det har vi än så länge inte sett särskilt mycket. Interna motståndet mot att publicera sådant är sannolikt stort.
Siten Realtid.se gör ett bra jobb i Tryggvason-fallet och plockar fram brevet till sakkunniga och en del annat bl a brevet från ordföranden i bedömningsgruppen (som lät sig påverkas). Processen upprörde de professorer som ställdes åt sidan och därför blev det hela offentligt. Jag är själv en varm försvarare av peer review, det är forskningens verktyg för intern redovisning och som sådan oerhört värdefull och synnerligen viktig att försvara. Inte minst mot dem som misshushållar med denna resurs. Återigen vill jag understryka att öppenhet är det enda tänkbara medlet för att stäva missbruket.

excellenssatsningarnas relativa betydelse

2010-01-13T17:53:00.006+01:00

Nytt igen då - åren går. Lyssnar igenom en samling av Bowie på Spotify (jag har riktigt bra högtalare på min stordator) och skall nu skriva första inlägget för 2010. Känns lite högtidligt. Strävan att skapa excellenta forskningsmiljöer har kännetecknat det förra årtiondet, det vi gemenligen kallar 00-talet. Mycket har skrivits och sagts om behovet av sådana satsningar och jag tänker inte upprepa något av detta prat i detta forum. Däremot vill jag öppna med en fråga som läsekretsen gärna får lägga sina synpunkter på. Nu kör Bowie Changes och sjunger "so the days float through my eyes, but still the days seem the same", ja nu tog Bowie orden ur munnen på mig. Jag är inte säker på att de här nya organisationsformerna betyder så särskilt mycket. Samtidigt tror jag att det har långsiktiga konsekvenser hur man gör med forskningspengar. Idag är det synnerligen svårt att etablera sig som forskare om man inte råkar ha en handledare eller välgörare som tillhör den expansiva typen. Har man valt fel handledare blir det svårare. Nu sjunger Bowie helt kongenialt: "There's a starman waiting in the sky/ He'd like to come and meet us/ But he thinks he'd blow our minds/ There's a starman waiting in the sky/ He's told us not to blow it", ja eller nåt ditåt, ungefär så tänker väl de stora forskningsledarna. Det gör mig lite betänksam att det blivit så stora resurser som går till excellenssatsningarna. För ett tag sedan gjorde Lennart Stenberg på Vinnova en liten sammanställning av dessa satsningar (se <www.iva.se/fif>) och jag har för det goda syftets skull kompletterat sammanställningen med VR:s Linnéstöd 2008. Och räknat om summorna. Mycket mer skulle kunna läggas till eftersom där saknas MISTRA, KK-stiftelsen, Energimyndigheten, Naturvårdsverket. Minst en miljard per år går till stöd av det här slaget att döma av sammanställningen. Det är i storleksordning ungefär 3-4 % av de totala resurserna. Men om man skall rälkna på betydelsen måste man naturligtvis också inkludera den motfinansiering som universiteten ställer upp med och de fakultetsmedel som så att säga mobilliseras. I runda slängar blir det ett belopp som nog närmar sig 2 miljarder och det är rätt väsentliga summor av en total finansiering på 25 miljarder. Problematiskt, vill jag hävda, eftersom det finns en stark styrning mot vissa områden, något som tydligt framgår av Stenbergs analys.

alhambra

2009-12-30T12:31:00.006+01:00

På bilden syns slottet Alhambra, beläget i Granada i södra Spanien. Jag hade förmånen att vara inbjuden av spanska CSIC, det stora forskningsinstitutet, på en workshop om "Public Research Organisations". Vi diskuterade dynamik och förändring i den offentliga och halvoffentliga sektorn där det produceras en hel del forskning i Europa och andra delar av världen. Intressant var nya forskningsrön om olika centers (ofta knutna till universitet), vilket anknyter till ett av mina forskningsintressen - nya former av organisation vid sidan av universiteten. Jag presenterade en studie av svenska institutsliknande organisationer, deras publiceringar, citeringsimpact och samarbetsrelationer.

Konferensen började med en rundvandring i Alhambra som låg på andra sidan dalen från det arabiska forskningsinstitutet där vi var inhysta i. En fantastisk utsikt som bilden skvallrar om. Kallt om nätterna trots att det är södra Spanien, en bit söder om Sevilla. Ligger högt upp i bergen 50 mil från Madrid. Jag blev mycket förtjust i den avancerade tekniken för vattenför-sörjning som morerna byggde upp. Strömmande vatten i varje rum, allt för en renlighet som skulle ha gjort hygienisterna på 1910-talet gröna av avund. Fler bilder från det sevärda Alhambra finns här.

Naturvårdsverket publicerar rapport

2009-12-18T11:05:00.006+01:00

I dag publicerar Naturvårdsverket en rapport som jag arbetat med. Presentationen av projektet är rätt trevlig på Naturvårdsverkets hemsida. (Rapporten kan också hämtas här från Forskningspolitik.)

Det är sju stora forskningsprogram som utvärderas med bibliometriska metoder. Här får jag tillfälle att använda hela arsenalen av nya metoder på ett intressant material så därför är det en särskilt värdefull och för mig viktig publicering. Till de nya metoderna hör att (försiktigt) använda Field Adjusted Production (dvs waring) på forskargrupper samt att tillämpa vår metod Research Lines på forskargrupper. Rapporten är också intressant till följd av att den identifierat (bl a med hjälp av Research Lines) de publikationer som hör till forskningsprogrammen och använder endast dessa som underlag för utvärderingen.

miljonanslag

2009-12-10T16:07:00.003+01:00

Har inte hunnit med att kontrollera hur mycket sanning det ligger i det men hursom. Jag var idag med om en så fantastiskt sak att den gärna berättas: Var på väg till en anställningsintervju på en av landets största statliga myndigheter och var väl lite lagom nervös eller kanske lite mer än så. Precis när jag kommer fram träffar jag en kollega som meddelar mig att fått ett miljonanslag från en av landets bättre stiftelser. Bättre vitamininjektion kan man inte tänka sig. Har varit lite förkyld i veckan och är definitivt alldeles för snuvig för att göra bästa möjliga intryck. Tyckte förstås att det kändes mer än lovligt bluddrigt men kommittén var mycket vänlig så jag har stora föroppningar.
Det påminner om en händelse för exakt tjougo år sedan: jag skulle disputera senare den dagen och posten kom tidigt. I ett av kuverten låg beskedet att jag vunnit ett stipendium på 50,000 kr! Tur som en tokig.

forskargrupperna och statistikens lagar

2009-12-08T16:25:00.005+01:00

Bilden här ovan visar hur forskargruppers (10-50 forskare) eller Units of Assessment fördelar sig över citeringsklasser med avseende på den fältnormaliserade indikatorn (CPP/FCSm eller med vår terminologi NCSf). Data är hämtade från de RAE som jag själv varit inblandad i och från de två som Leidengruppen har genomfört, dvs. Lund och Uppsala. Sammanlagt rör det sig om mer än 300 grupper som har utvärderats med bibliometrisk metod. Det är självfallet ett lite blandat material när det gäller tidsperioden och RAE har utvecklats lite olika på de olika universiteten. Fördelningen gäller således för grupper över hela skalan av vetenskap över teknik och medicin till ekonomi och samhällsvetenskap.
Det är ju en intressant fråga hur det förhåller sig med statistiken om vi betänkar att det är forskargupper vi har att göra med och inte enskilda artiklar. För de senare gäller särskilda lagar eftersom det är lätt att inse betydelsen av sekva fördelningar, dvs. att endast en liten del av artiklarna citeras på ett sådant sätt att de kommer upp i genomsnittet för en tidskrift.
van Raan, den snart pensionerade professorn i Leiden, har skrivit om det i JASIST under rubriken "Statistical Properties of Bibliometic Indicators" (2006). På basis av data om 148 grupper i kemi och 65 i medicin (och ett stort antal artiklar och citeringar) kan han visa att redan på forskargruppens nivå så närmar sig de bibliometriska indikatorerna (tidskriftsnormerad och fältnormerad) snabbt en normalfördelning (klockformad). Slutsatsen av detta är att meningsfulla jämförelser (benchmarking) de facto kan göras på basis av de referensvärden som det hela bygger på (tidskriftsklasserna).
I figuren ovan används således drygt 300 forskargrupper och 80,000 artiklar och en herrans massa citeringar. Och vi kan säga att det resonemang och de slutsatser som van Raan kommer fram till understöds av våra undersökningar.
I figuren har vi också tentativt lagt in gränser som skall motsvara de betygsnivåer som peers använder i sina bedömningar (alla har dock inte gjort på samma sätt). Detta för ett projekt som syftar till att jämföra bibliometriska utvärdering och kollegial utvärdering.
Insufficient = 13 %; Good = 48,5 %; Very Good= 25 %; Excellent = 10 % och Outstanding = 4 %. Har du synpunkter kring detta? Ring 0708-137376 eller skriv till bloggen.

inflytelserik

2009-12-08T14:14:00.004+01:00

Enligt mätningar är min blogg "Forskningspolitik.blogspot.com" en förhållandevis inflytelserik blogg. Endast 21% av svenska bloggar är mer inflytelserika. Den har också hyfsat många som länkar till den. Men varför nöja sig med lite, kom igen nu läsare, länka till forskningspolitik!

Dagens glada besked är att ett konsortium under ledning av danska vänner, vilket jag anslutit mig till, vunnit en anbudskamp (EU) för ett monitoringsystem av forsknings-och högskolepolitiska frågor. Får väl anledning att återkomma till det längre fram. Projektet startar i januri 2010.

nio i topp på forskningspolitik.se

2009-12-03T14:00:00.003+01:00

Nu när året närmar sig sitt slut, tackar för sig och går och drar nåt gammalt över sig kan det vara dags att göra lite bokslut. Dagens fråga gäller hur det ser ut på nedladdningsfronten för de studier som finns tillgängliga. Lustigt nog är det en uppsats, ett konferensbidrag, som skjutit upp i höjden och intar en stark tätpostition. Det är uppsatsen om kognitiv bias i peer review. Annars består väl listan inte direkt av några överraskningar, tvärtom verkar en del gamla godingar stå sig "alltför" väl. Har sannolikt att göra med folks sätt att göra sökningar. Det är endast uppsatsen om statsvetarna och nepotism-undersökningen av ämnesrådet i medicin som i övrigt lyckats tränga sig in på topplistan. Siffran anger antalet nedladdningar sedan forskningspolitik började mäta för ungeför par år sedan.

1 Cognitive bias in peer review 4212
2 Teknokrati - teknikernas makt eller teknikens? 2423
3 Arbetslivsinstitutets forskning 1998-2005 2265
4 Research collectives 1914
5 Persistent Nepotism in Peer Review 1768
6 Det föränderliga samhällets skolpolitik 1758
7 Författare och teknik 1735
8 Svensk statsvetenskap i bibliometrisk belysning 1648
9 A Metric for Academic Science applied to Australian universities 2001-2004 1537

norsk kritik mot tellekantsystemet

2009-12-02T10:04:00.002+01:00

Som tidigare nämnts finns det en grundläggande norsk kritisk debatt mot tellekantsystemet. Per O Seglen är den kanske främste i den grupp av insatta akademiker som ställer sig frågande till den "norska modellen", som ju också på senare tid blivit fått en dansk uppföljare. Nu pågår det en debatt i norska Morgenbladet och jag hänvisar till en intervju med Seglen (här) men det finns ett antal inlägg i denna debatt, bl a svarar Dag W Aksnes i en senare artikel.
Arbetar för fullt med ett anbud på ett EU-projekt tillsammans med finska kolleger så det finns inte tid att kommentera detta ytterligare. Dock vill jag gärna hänvisa till danska forskningsministeriet som på ett föredömligt sätt redovisar hela processen och den debatt som förekommer i frågan. I jämförelse är det svenska utbildningsdepartementet under all kritik. Stängt, hemligt och räddhågat.

förundran inför open access och Vetenskapsrådet

2009-11-24T21:18:00.005+01:00

Vetenskapsrådet tog härförleden ett beslut om att all forskning som rådet ger stöd skall publicera sina resultat så att principen om open access efterlevs. Det är nog bra. Samtidigt har vi nåtts av meddelandet att projektet Google Books har stött på patrull i Sverige. Svenska förlag ställer inte upp på att bli tillgängliga på nätet. De vill inte vara med på "open access". Möjligen är det något som jag inte riktigt greppar i det här sammanhanget men då undrar jag hur det blir med den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskning som Vetenskapsrådet ger stöd: Skall den i fortsättningen inte kunna betala förlagen för att tryckas och lagras (för att sedermera gå till återvinningen) Eller kan det vara så att Vetenskapsrådet inte har tänkt på hela sin verksamhet. Håkan Billig och Pär Omling står som kontaktpersoner för beslutet, men vad tycker Arne Jarrick om detta? Har han förstått konsekvenserna av beslutet? Det börvara att böcker i framtiden inte kan vara en tillåten kanal för publicering av vetenskapliga resultat från forskning som finansierats av Vetenskapsrådet. Eller, har jag missat nåt? Jo, visst har jag det. Det ges undantag för böcker och monografier: "Open Access-reglerna gäller ännu så länge enbart vetenskapligt bedömda texter i tidskrifter och konferensrapporter, inte monografier och bokkapitel." Det handlar om en medveten inkonsekvens från Vetenskapsådets sida. Man ställer krav om allmän tillgänglighet på viss forskning och inte annan. Jag undrar varför denna särbehandling?

vinnare och förlorare

2009-11-17T17:57:00.003+01:00

I det system som regeringen nu tillämpar för att fördela fakultetsmedel på basis av prestationer istället för traditioner finns det självfallet vinnare och förlorare. Bilden här visar hur det förhåller sig med omfördelningen (räknat i tkr) mellan universitet (och högskolor) i senaste budgetproppen för 2010. Umeå och Stockholm är de stora förlorarna och också de som haft mest tydligt problem med att ta principerna för modellen. Lund och KI är de stora vinnarna men dit hör också Jönköpings högskola, Mälardalen och Malmö förutom en högskolorna rent generellt som vinner mest på att ha många studenter. KTH bekymrar en person som har stor respekt för den tekniska högskolans forskningsverksamhet. Glädjande är att Linköping klarar sig relativt hyfsat men sannolikt mest på att dra in mycket externa pengar. Vore intressant om någon hade tid att räkna ut hur den bibliometriska indikatorn påverkar utfallet. Jag har för tillfället alltför ont om tid för att sätta mig och leka med den frågan, men den är onekligen intressant. (Källa till figur: Lunds universitet)

jämställdhet - gender in science

2009-11-17T08:38:00.007+01:00

Ett nytt nummer av Forskning om Forskning (nr 3/2009) ligger på forskningspolitik.se under rubriken "Bidrag till debatten om nepotism: Särtryck från Läkartidningen och
Scientometrics". Det bör sägas att Vetenskapsrådet (Håkan Billig från ämnesrådet för Medicin och Carl Jacobsson från Analysavdelningen) har besvarat vår artikel. I saken framkommer att VRs analysavdelning till följd av vår artikel gjort replikationer med vår metod för 2006 och 2007. Intressant är att de finner samma mönster, dvs att nepotism förklarar fördelningen till en generande (för VR) stor del. Mönstret finns ett av åren. Det innebär att vi nu har tre år av klarlagd nepotism i VRs medicinska ämnesråd - 1994, 2004, 2006 (eller 2007). Det bör verkligen vara evidens av tillräckligt slag. Vad mera är, vilket vi ännu inte diskuterat, behöver debatten om jämställdhet i bidragsgivningen diskuteras på ett mer sansat sätt. Ivår undersökning gällande 2004 finns inga skillnader mellan män och kvinnor när det gäller erhållna bidrag. Om man justerar för skillnader i ålder, disputationsår, kvalitet på tidigare forskning m.m. går det att fastställa detta viktiga resultat: inga signifikanta skillnader.

Detta till trots har Vetenskapsrådets ledning, alltsedan Gunnel Gustafsson tillträdde 2005, bedrivit en formlig hetskampanj mot medicinska ämnesrådet. Med högst naiva och tiltade statistiska metoder. Nu senast framträder hon i Statsvetenskaplig tidskrift (2/2009) och blir intervjuad kring denna hennes fixering: att strömlinjeforma hela VR efter en förutfattad mening om könsskillnader i bidragsgivningen. Man tycker att ett råd som arbetar med vetenskap borde vara intresserade av att ta del av vetenskapliga metoder för att få så bra underlag som möjligt. Det bästa bidraget gavs av Wennerås och Wold i tidskriften Nature 1997. Med samma metod och ett likartat material (dock lite större) kunde vi förra året (resultaten fanns redan 2005, men Gunnel Gustafsson och Pär Omling ville inte höra på det örat) publicera en undersökning som handlar om betygen, men som också kan läggas till grund för detta resultat: inga skillnder mellan män och kvinnor när det gäller bidragsgivningen. Randvilllkoret att ta hänsyn till könsfördelningen kan således läggas åt sidan och förhoppningsvis begravas för evig tid. Randvillkoren har varit en skam särskilt för de kvinnliga ledamöterna i rådet.
Det är säkerligen smärtsamt för alla dem som bygger sina karriärer på att en sådan skillnad finns och måste finnas.
Jag hävdar inte att jämställdhetsfrågorna är utan betydelse. Tvärtom, vi bör fokusera vår uppmärksamhet på dessa frågor, undersöka dem med bästa tillgängliga metoder. Vi bör undersöka var det finns jämställdhetsproblem, hur mekanismerna ser ut, men vi får inte skapa problem i fungerande processer. T ex vad är det som gör att kvinnliga forskare generellt sett har högre citeringsgrad men skriver färre artiklar?

utvärderingsrapport

2009-11-06T12:02:00.010+01:00

För ett tag sedan genomförde jag en utvärdering av två forskningsprogram som finansierats av Formas (och som började redan på saliga Byggforskningsrådets tid). Programmen LIV och DUST håller sig inom området stadspolitik och hållbar utveckling. I utvärderingen används bibliometriska metoder för att besvara frågan om vilka grupper som påverkat sina respektive områden på ett märkbart sätt och hur de svenska aktiviteterna ser ut i internationell jämförelse. Ny är den footprint-analys som presenteras. I rapporten finns också en uppföljning av doktorandernas vidare öden och äventyr. Örebro (CUReS) och KTH (FMS-gruppen) får höga betyg i utvärderingen. Nästa år skall det genomföras en traditionell peer-review av samma grupper, vilket blir intressant benchmark. Utvärderingen ligger också på Formas hemsida under "Utvärderingar".

UNT har just nu en forskningspolitisk debatt

2009-10-20T21:14:00.002+02:00

UNT - Upsala Nya Tidning - den tidning jag själv är uppväxt med, den tidning genom vilken jag lärde mig läsa har just nu en intressant forskningspolitisk debatt. Det är humanisterna som driver debatten men det finns också andra inslag. Glad blir jag av att näringslivschefen Lars Jonsson vid UU (UNT 16/10) avlivar myten om den svenska paradoxen och han gör det mycket övertygande. Johan Schnürer vid SLU argumenterar i linjen att de bästa forskargrupperna "har mycket kontakt med näringslivet", lite vagt men det är ändå viktiga fakta. En bra grafik skildrar de nya öronmärkta strategiska satsningarna till universiteten, se här. UNT är en omistlig tidning.

Bedöma avhandlingar

2009-10-20T17:47:00.004+02:00

Jag råkade hitta en mycket trevlig skrift från Göteborg och Sahlgrenska Akademien - "Att bedöma en vetenskaplig avhandling". Denna typ av handbok, som det säkert finns rätt många varianter av vid våra svenska universitet, är uppfordrande och samtidigt klokt, förståndigt och realistiskt skriven. Bland annat finns en gradering i fyra kategorier:
*Enastående
*Mycket Bra
*Acceptabel
*Inte acceptabel
så att man själv kan sätta in sig och sin avhandling i "rätt" kategori. Jag står snart inför att fira 20-årsjubileum som doktor så det är bara att sätta igång och klassificera.
Hursom, det vore rätt kul att studera dessa skrifter (om hur man bedömer avhandlingar) och analysera dem. Kanske ett tips för en hugad språkvetare tillsammans med en mer kunskapsfilosofisk vetenskapsteoretiker. Vilka kvalitetsbegrepp är det som kommer till uttryck? Passar avslutningsvis på att tipsa om Sven Hemlins avhandling Quality in Science från 1991 som just handlar om forskares syn på kvalitet och vad de lägger in i begreppet.

Rothstein bloggar om Ostrom

2009-10-20T17:41:00.002+02:00

Bo Rothstein som skrivit en del negativt om bloggar och bloggvärlden faller nu till föga och skriver ett inlägg på Ekonomistas blogg, se här. Det är under alla omständigheter en mycket bra artikel och jag föreställer mig gärna att Rothstein och Lennart J Lundqvist vid GU höjer en stor skål för Nobelkommittén. Ekonomistas är f ö en av de bästa och mest intressanta bloggarna.

The Field Factor - fältfaktorn i vetenskaplig tidskrift

2009-10-02T09:35:00.003+02:00

Min tredje ISI-artikel för året har precis kommit. Tillsammans med Erik Sandström publiceras en artikel i tidskriften Research Evaluation (hämta artikeln här). Den bygger på ett bidrag till S&TI Vienna 2008 och beskriver den svenska incitamentsmodellen för universitetsprestationer. I grova drag kan sägas att artikeln redovisar den första egentliga undersökningen där den svenska och norska modellen jämförs. Och det görs på norska data; fyra stora norska universitet. Huvuddragen har tidigare publicerats i vår rapport till Högskoleverket men på Skandinavisk botten har den undersökningen visats oerhört litet intresse. Man undrar varför? Borde det inte vara möjligt att med samma dataunderlag visa om det skulle vara så att vår undersökning inte är korrekt genomförd? Nej, istället försöker de som driver den norska modellens idé att ignorera vetenskapliga undersökningar av det här slaget. Det var också tydligt att Vetenskapsrådets analysavdelning helt bortsåg från den här undersökningen.
Trevligt är att Leidenforskaren Henk Moed ingår ibland redaktörerna vilka skriver en editorial. jag uppskattar väldigt mycket att det har gått så pass snabbt. Bra jobbat Research Evaluation!

Per O Seglen

2009-09-27T21:54:00.005+02:00

När jag skrev bilaga 8 till Brändströmsutredningens betänkande Resurser för kvalitet (SOU 2007:81) var jag uppriktigt förvånad över att man i Norge hade föreslagit en modell som i stor utsträckning baserades på den sedan länge förhatliga journal Impact Factor (IF). Eftersom det i Norge råkar finnas en forskare - Per O Seglen - som ägnat större delen av sitt professionella liv åt att plocka sönder IF och visa att det inte är en användbar indikator för att bedöma enskilda forskare eller forskargrupper var jag närmast oförberedd på att en norrman hade föreslagit något åt det hållet. Men så var det, Gunnar Sivertsen på NIFU hade använt IF som underlag för den "norska modellen" som ger olika poäng beroende på vilken tidskrift man publicerar i snarare än i vilken mån man erhåller faktiska citeringar.
När Sivertsen läste SOU 2008:81 skrek han i högan sky. Möjligen petade jag i det öppna såret och u fick vi ta del av skamkänslorna. Sivertsen fick i alla fall norska högskoleverket att underteckna en skrivelse till svenska Utbildningsdepartementet. Denna skrivelse har nog cirkulerat en del bland svenska bibliometriker in spe. Mitt svar, som nog inte cirkulerat i samma utsträckning, visade bl a att norska forskare som publicerade artiklar i nivå 1-tidskrifter i fyra av fem tidskriftsklasser hade högre citeringsgrad än de som publicerade i nivå 2. Men de senare fick högre poäng för sina ociterade artiklar.
Jag undrade naurligtvis, i all stillhet, vad Per O Seglen kunde tänkas tycka om detta. Nu har vi hans svar. Det publiceras i en skrift från norska vetenskapsakademien. Seglens inlägg är mycket läsvärt. Läs det här. Jag kanske skall tillägga att Per O Seglen har ett måtto för sitt bidrag: Science deserves to be judged by its contents, not by its wrapping". Det antyder kanske vartåt det lutar. Enligt hans mening är den norska modellen allt annat än att lita på.

Honeth tar VR i örat

2009-09-18T16:38:00.009+02:00

Frågan om vilken modell som skall användas för att fördela statsmedel till universiteten har legat i stöpsleven under det senaste året. VR och dess analysavdelning fick uppdraget att "kvalitetssäkra" och "utveckla" modellen, men det visade sig att man inte var vuxen den uppgiften. Istället ägnade man all tid åt att marknadsföra en modell som redan på ett tidigt stadium (januari 2008) hade förkastats av departementet.
I maj månad la VR återigen fram sitt förslag. Rätt snart kunde det avvisas eftersom det bygger på en rad okända konstanter och har för svensk forskning ogynnsamma egenskaper:
1) översättningen från ISI:s tidskriftsklasser till svenska forskningsämnen skapar osäkerheter och svagheter, 2) den ekonomiska statistiken bygger på en rad förenklingar och oäkerheter av vilka de flesta är okända och svårkalkylerade, t ex transfereringar mellan universitet är allt oftare en del av verksamheterna, men dessa pengar har inga precisa ämnesklasser knutna till sig, inte sällan är det pengar till övergripande och tvärgående projekt, 3) huruvida universitet och högskolor redovisar personal på universitetet men finansieringen sköts av närliggande organisationer som landstinget eller andra organisationer får en avgörande betydelse för det ekonomiska utfallet, 4) VR föreslår ett system som bygger på att jämförelser endast kan göras inom Sverige och mellan svenska universitet, medan vårt system (eller regeringens om man så vill) byggts upp med nordiska referensvärden.
Om den första punkten bör tilläggas att VR silar mygg och sväljer kameler när de på oklara grunder avvisar Waringmodellen för statistiska osäkerheter medan de accepterar sina egna okända fel och osäkerheter. Varför görs inga konfidensintervall på VRs egen modell?
Den andra punkten känner vi väl till från svensk forskningspolitik sedan mitten av 1990-talet. Forskningsfinansiärer ger bidrag till konstellationer av forskare som representerar flera universitet. När pengarna skickas från universitet A till B redovisar universitet B dem inte som ett bidrag från forskningsfinansiären utan från universitet A. Ämneskategorisering byggd på en sådan statistik måste med nödvändighet medföra stora osäkerheter.
Den tredje punkten ger universiteten incitament att börja fiffla med organisation och ekonomi. Det skulle ta en ände med förskräckelse om ett sådant system infördes. Och det insåg var och en som var insatt i frågan. VRs räknenissar visade sig vara helt världsfrånvända.
Den fjärde punkten gäller något så viktigt som att VRs förslag inte tar hänsyn till hur andra liknande länder utvecklar sin publiceringsverksamhet. I princip skulle svenska forskare kunna minska aktivitetsnivå (jämfört med övriga nordiska länder) och ändå få en ökad utdelning från staten! Internationella jämförelser är en viktig poäng med allanvändning av bibliometriska indikatorer. Hur VR kan ha kommit på en så tokig idé har jag faktiskt svårt att förstå.

Det bör understrykas att vår Waringmodell har en väsentlig fördel: den bygger på en statistik som möjliggör att konfidensintervall kan beräknas. Vad jag vet har ingen kunnat visa att modellen inte håller för att användas på det sätt som regeringen gör - fördela till universitet. Några få ämnesklasser är små men det gör också att felen är obetydlliga i sammanhanget. Marginalfelen per ämnesklass tar rimligen ut varandra i de områden som bygger på ordentligt baserade värden, dvs. klasser med mer än 1000 artiklar. Alternativet som VR tagit fram bygger helt okända fel där vi kan anta att det föreligger systematiska skevheter t ex till följd av stora ämnesövergripande program är vanligare inom vissa områden och vanliga inom andra. SCB:s forskningsämnen är rent skrattretande eftersom de baseras på rapporter från adminstratörer. När jag försökt använda dessa forskningsämnen på individnivå har universitetsforskarna alltid slagit bakut och visat att de inte fungerar.

Departementet kallade således till sig VRs byråkrater och gav dem bakläxa. Ja, man tog VR ordentligt i örat för att man så flagrant misskött sitt uppdrag. VR undersökte aldrig huruvida den Waringmodell som Brändströmska utredningen lade fram fungerade tillfredsställande eller inte. Utan undersökning ingen rätt att tala är en god devis, men VR trodde sig kunna avvisa modellen på basis av rent önsketänkande. Självfallet höll det inte eftersom man kan säga mycket om personalen på departementet men lättlurade och dumma är dom i alla fall inte. De har en sällsynt god förmåga att genomskåda förslag. Dessutom framfördes VRs förslag på ett mycket okunnigt och trotsigt sätt. Minst sagt märkligt.
VR fick alltså i uppdrag att gå tillbaka och fick tre veckor på sig att komma med ett nytt förslag. Alltså fick man gå tillbaka till vår Waringmodell och eftersom man inte hade gjort sitt jobb och räknat fram waringvärden för områden, vilket man inte snyter ur näsan eftersom det kräver att materialet personrättas för hela Norden. VR klarar ju knappt av att adressrätta. De kunde inte heller placera in de nya tidskrifter som tillkommit i deras korrekta makroklasser utan har låtit dessa få genomsnittsvärden. Också det en tveksam metod. Hade det inte varit bättre att svälja förtreten och lyfta på telefonluren och ringa undertecknad så hade vi kunnat leverera detta.
Till syvende och sist visar det sig att VR låtit sin personal ha rent personliga antipatier som fått styra verksamheten. I sig ett haveri alldeles ovärdigt en myndighet som har att hantera forskningspolitisk rådgivning och som hanterar flera miljarder av forskningsbidrag.
Ett ganska klart indicium på att man spekulerat i ren okunskap är att VRs majrapport överhuvudtaget inte referar den undersökning som vi utförde i Högskoleverkets rapport Resurser för citeringar (2008:18R). Den undersökningen visar bl a att den norska modellen och den svenska waringmodellen är ungefär likvärdiga när det gäller att mäta forskningsaktiviteter vid svenska och norska universitet. Dessa undersökningar som nu inom kort publiceras i Research Evaluation och dess kommande septembernummer kan man inte komma förbi hur lätt som helst. Men VR förbigår dem med en talande tystnad. De saknar argument.
Nu föreligger alltså underlag för omfördelning av direkta statsanslag. De bygger på referensvärden som är rätt så gamla vid det här laget. Genom att deppet gav uppdraget till VR har framtagandet av referensvärden för Norden fördröjts ytterligare ett år. Dom borde skämmas.

debatten om VR, SSF och Tobias Krantz

2009-09-02T09:34:00.005+02:00

På Newsmill finns en debatt som innehåller en del forskningspolitiskt sprängstoff. Det är fortsättningen på Elias Erikssons uppmärksammade DN-debattinlägg den 31 juli. På Newsmill ges Eriksson utrymme att i detalj lägga ut sin kritik och sina synpunkter på hur bedömningssystemet ser ut i dess olika skepnader, på SSF, på VR och hur det borde vara. Det jag saknar i debatten är en koppling till det faktum att VR:s Linnébidrag drabbas av just den kritik som Eriksson formulerar. Jag håller själv på med att undersöka hur bedömningsarbetet med Linnébidragen har gått till. Går det att se några mönster i bedömningsarbetet till följd av de ledamöter som de fyra kommittéerna har haft? Presenterande en första analys vid Riokonferensen i somras och jag har fått blodad tand. Erikssons utmärkta debatt understödjer behovet av dylika analyser.

Läkartidningen om nepotismen i Vetenskapsrådet

2009-07-27T15:47:00.005+02:00

Tillsammans med en kollega vid Stockholms universitet publicerar jag i denna vecka en artikel i Läkartidningen som diskuterar frågan om vilka metoder som bör användas för att studera bias i fördelningen av bidrag från Vetenskapsrådet.
Artikeln bygger på vårt bidrag i Scientometrics "Persistent Nepotism in Peer Review". Där visas att nepotism, operationellt definierat som att man vid bidragsbeslutet uppgivit att det för en ledamot föreligger jäv till den bidragssökande, är en betydande faktor som förklarar en stor del av utfallet.
Sedan artikeln publicerades förra året har det vad jag vet inte framkommit någon som helst reaktion från Vetenskapsrådet. Nu är det hög tid att detta kommer upp på den forskningspolitiska dagordningen.

postcard from Rio Brazil

2009-07-25T11:36:00.006+02:00

Som sagt, resan gick till Rio de Janerio. Besöket på denna ö var nummer 2 i ordningen för min del och jag trodde förstås att jag kom ihåg allt och kände mig väl förberedd. Icke sa nicke. Storstadspulsen blev nära nog en chockartad upplevelse eftersom hotellet låg nära Avenida Copacabana. Folk av alla de slag rör sig i en ständigt uppskruvad ström - alltsomoftast per bil/lastbil/buss - och med en vad det verkar alltmer ökande hastighet. Här vill jag inflika att vi ofta reste i den minst sagt vidsträckta staden med buss. Ganska obekväma fordon, dålig fjädring, dåliga växellådor med mera, men inget av detta hindrade busschafförerna från att köra tävlingsrally utefter den femfiliga leden mot stadskärnan. Jag trodde på fullt allvar att vi skulle välta eller åtminstone hamna i sladd ett par gånger.

Ett lucnchtips är restarangen ovanpå moderna museet. Lite dyr men så mycket bättre.

Vi tillbringade två veckor i Rio och en vecka i Buzios, det senare är en turistresort 20 mil nordöst om Rio, ca 3,5 timmes bilfärd från Rio. Vackert utan bara tusan och med ett knippe stränder som har den allra finaste sand jag någonsin sett. Tjugofem stränder inom ett par mil omkrets och ett litet centrum med en massa fina restauranger. Bland annat Havanna club som erböd musik varje kväll.

Första veckan i Rio bekantade vi oss med staden, promenerade mycket, solade och läste. Och letade efter Bip Bip, ett litet hål i väggen som blivit en världskänd musikbar, man firade 40 år den 13 december förra året. Första resan till Rio råkade jag gå förbi och fastnade för musiken och och det enkla okomplicerade, man satte sig (om det fanns en stol) eller stod och lyssnade. Ville man ha en öl gick man till kylskåpet längst in och tog en öl, betalade när det var dags att gå hem. Mellow samba blev sedan dess något jag gärna har i lurarna. I år gick förbi där varje kväll och en söndag var Paulinho do Cavoco där och ledde jammandet. Det är inte alltid perfekt, man lär sig genom att spela, och på Bip Bip förs traditionen vidare. Alla kan vara med.

Vädret första och andra veckan var mycket tilltalande, ca 25 grader och mjuka vindar. Vågorna går dock höga vid Atlantkusten så det är lite farligt att löga sig, men det går inte att låta bli.

Andra veckan var det konferens, ISSI no 12, och et borde jag väl skriva mer om, kanske gör jag det, men jag tyckte inte att det var nån fart på koferensen i år. Personligen misstänker jag, och jag fick medhåll av en del konferensdeltagare, att det blir lite väl inkrökt och för mycket sånt i år. Jag tror kanske att programme chair helst inte bör vara en biblioteksforskare utan en bibliometriforskare. Programläggarna hade inte lyckats på samma sätt som vid tidigare konferenser. Kom tillbaka Henk Moed var min spontana tanke efter konferensen. Festmiddan gick dock i sambastil och jag tror att alla deltagarna var uppe och dansade. Till och med Michel Zitt blev uppdagen av en av de inhyrda dansarna(!).

Visst det regnade en del den tredje veckan men det är ett regn som är svårt att beskriva i termer av svenska sommarregn. Det är som en sval smekning mot huden när det regnar i Buzios. Däremot kan man ju tillägga att det inte är tyst ens i Buzios. Sommarparadiset har sina gamla folkvagnar (VW) omgjorda till Buggys och med ljuddämpare som inte fungerar som såna utan som ljudförstärkare. I Brasilien är det status att åka bil och då skall det gärna låta om det. Och när bilarna står för natten sätter gärna hundarna igång och skäller.

Väl hemma på Lidingö och efter en natt i tystnaden på denna lilla ö kan jag bara säga att jag uppskattar det lugna och tysta. Även.

humanioradebatten i DN

2009-07-06T11:39:00.002+02:00

Flera inlägg har kommit och jag tog och gjorde en rapport om frågan i min serie Forskning om forskning (nr 2 2009). Där framkommer en del intressanta saker: den svenska andelen av historia är låg (<0,5 %) och andelen av svenska historiker som publicerar på den internationella publiceringsmarknaden är påfallande låg. Men det ändras snabbt. Från en lå nivå blir ökningen stor om vi tittar på perioden 2002-2008. Av 420 historiker var andelen som publicerade mindre än 1 % 2002. Sju år senare har andeln ökat till närmare 4 %!
En kommentar till inläggen i DN av Collste, Myrdal och Nordin följer här:
Systemet som infördes 2009 har mött invändningar i DN. Göran Collste anför forskare som under två decennier inget publicerat, hur skall de värderas? Jo, de undandrar sig all utvärdering. Frågan är inte om vi skall utvärdera forskare utan hur det skall göras. Bibliometrin är ett enklare, billigare och mer objektivt sätt för att fördela resurser.
Utesluter olika publiceringsformer varandra som Janken Myrdal hävdar? Självklart inte. Böcker kan bli till artiklar och artiklar kan efterhand slås ihop till böcker.
En undersökning av hur svenska historiker publicerar i internationella tidskrifter (se Forskning om Forskning nr 2, 2009) visar att den svenska andelen i internationella tidskrifter är mycket låg, mindre än 0,5 procent. Svensk forskning brukar kunna utgöra 1,5 procent av världsproduktionen.
Detta antyder att våra 420 svenska historiker i allt väsentligt undviker att utnyttja det internationella tidskriftssystemet. Men andelen historiker som publicerar växer snabbt över perioden 2002-2008 från en mycket låg nivå.
Slutligen, Jonas Nordin misstolkar grovt den svenska publiceringsmodellen. För humaniora och mjuk samhällsvetenskap används överhuvudtaget inte citeringar utan humanisterna får ökad utdelning redan genom att publicera internationellt.
Nordin borde skruva ned sitt tonläge. Förintelseförnekaren David Irving har inte en enda artikel i Web of Science. Irving må ha fått många citeringar till sina böcker under årens lopp (förlag har det ju funnits som tryckt hans förnekelser), men vetenskapliga tidskrifter har inte öppnat sina spalter åt honom. Däremot har striden mot Irvings villfarelser i stor utsträckning förts i de vetenskapliga tidskrifterna. Det är ohederligt av Nordin att på det sättet blanda bort korten.