Björntjänst mot humaniora - DN Kultur idag

Mitt svar till Sverker Lenas publiceras i dagens DN Kultur. Texten följer här nedan för den som inte har pappersupplagan. Av någon anledning finns denna debatt inte på DN:s webb. Jag kommenterar Lenas avslutande svar efter artikeln som givits rubriken: En björntjänst: Varför vill humanister undvika vetenskaplig granskning?

Till god journalistisk sed hör att gå till källorna, men det gör inte Sverker Lenas i sin artikel om humaniora (DN 10/6). I stället har han talat med personer som förefaller genuint okunniga om viktiga komponenter i regeringens system för fördelning av resurser till forskning.

Professorerna Fornäs och Myrdal används för att sprida vanföreställningen att naturvetare och humanister jämförs på ett sätt som missgynnar humaniora. Påståendet att ett hundratal medicinare skulle vara mer ”samhällsnyttiga” än humanioras världsstjärnor är helt gripet ur luften eftersom regeringens system bygger på att jämförelserna görs inom respektive forskningsområde.

Regeringen har delat in forskningen i 34 områden eller ligor som Myrdal vill kalla det. Precis tvärtemot vad Myrdal tror sker ingen hopslagning av fotbolls- och handbollsligorna utan alla jämförelser sker inom respektive liga. Varje liga eller forskningsområde består av samtliga akademiska forskare i Norden. Referensvärdena bygger på antalet artiklar som en nordisk normalforskare skriver per fyraårsperiod.

Genom att hålla fram en fågelskrämma istället för att debattera de metoder som faktiskt används gör sig humanisterna en riktig björntjänst. Ingen har kunnat visa att humaniora skulle vara förlorare på det nya systemet, undersökningar tyder på motsatsen.

Gör de sitt jobb och ökar på sin internationella publicering kan humanisterna dra in stora resurser till sina universitet. Varje publicering i humaniora ger med dagens system cirka 120 000 kronor till universitetet. För naturvetarna betalar en publicering sig betydligt sämre, en kemitekniker genererar mindre än 5 000 per artikel till sitt universitet.

Humanisterna kan koras till de stora vinnarna. Genom att hålla sig till sina forskningsuppgifter och genom att relatera till sina internationella kolleger kan humanisterna öka resurserna till sina områden på ett sätt som andra forskningsområden har svårt att göra.

Vad diskussionen nu måste handla om är varför företrädare för humaniora vill dra sig undan normala vetenskapliga granskningsmetoder. Det internationella tidskriftssystemet erbjuder inte bara ett fönster mot världen utan ger samtidigt tillbaka utlåtanden från de bästa forskarna inom respektive specialområde (referees). Detta höjer kvaliteten på svensk forskning. Antalet tidskrifter är stort för alla områden och det bör understrykas att ett ämne som historia tillhör de största tidskriftskategorierna i den internationella databasen.

Lenas försöker att med ”guilt by association” koppla regeringens system till kommersialisering av forskning. Ovanstående visar tydligt att systemet erbjuder ett alternativ som baseras på det vetenskapliga innehållet. Inte kommersiellt eller politiskt tiggeri, vilket blir följden när knappheten på resurser gör sig gällande framöver. Om humaniora drar sig undan internationella granskningsrutiner kan inte följden bli annat än stagnerande resurser.

Ulf Sandström
Docent vid Linköpings universitetDeltog i RUT-utredningen och designade regeringens tillämpade system

Sverker Lenas svarar direkt med rubriken "Även regeringen säger nej!". Denna rubrik har kanske inte satts av honom själv för den är helt felaktig och bygger på en sammanblandning av regeringen och Vetenskapsrådet. Det är nog vanligare att Vetenskapsrådet gör den förväxlingen än att journalister råkar göra detsamma. Vetenskapsrådet vill nog vara regering, men än så länge får vi nog hålla oss tillgoda med politikerna.
Varför säger Vetenskapsrådet "nej" eller rättare "nja" till bibliometriindikatorn? Samma styrelse ställde sig för ett år sedan bakom RUT-utredningens förslag. RUT-utredningen är grunden för regeringens system. Vetenskapsrådet vinglar vidare, skulle man kunna säga.
Det finns inga redovisade argument mot bibliometriindikatorn i VR-styrelsens inlaga. Den byger på systematisk desinformation eftersom VRs analysavdelning inte förmått att utföra det uppdrag som man gavs av regeringen. Analysavdelningen har skändligen misslyckats med detta uppdrag. Detta kan sammanfattas i punktform:
1) Man behärskar inte de klustringstekniker som ligger bakom uppdelningen i 34 områden.
2) Man har inte genomfört den uppdelning av nordiska forskare till 54 000 unika författare som ligger till grund för modellen. Detta är en helt avgörande punkt eftersom det, särskilt i Sverige, finns många forskare som har samma namn (homonymer), t ex vid de nio största universiteten finns 29 personer som kan framträda med författarnamnet "Svensson M". Utan att göra en sådan unika-författare-uppdelning är det självfallet helt omöjligt att få vettiga resultat. Det har VR inte gjort. Ändå tror de sig kunna uttala sig om modellen!
3) VR diskuterar inte alla de undersökningar som har gjorts kring modellen. I Högskoleverksrapporten (2008:18) redovisas en viktig undersökning som jämför utfallen för den norska modellen och den svenska modellen på fyra stora norska universitet. Om den undersökningen skrev rektor Kåre Bremer: "Jag kan rekommendera Högskoleverkets rapport Resurser för citeringar. Läser man den framgår att det inte är någon stor dramatik i bibliometriska analyser. Resultaten varierar, till exempel om man fokuserar på antalet publikationer som i den norska modellen eller på antalet citeringar, men skillnaderna är inte stora så länge man håller sig till lärosätesnivå. Rapporten visar också att lärosätena kommer ut ungefär på liknande sätt om man rangordnar dom till exempel efter erhållna externa forskningsbidrag". Undersökningen presenterades som konferensbidrag på den europeiska bibliometrikonferensen i Wien. Bidraget blev därefter uttaget att publiceras i Scientometrics och kommer väl under nästa år. Til skillnad från mycket annat som debatteras i forskningspolitiska sammanhan är detta således reviewat och granskat på flera olika sätt.
Detta till trots är detta något som VR helt förbigår i sina underlag. Det är ett synnerligen starkt argument för den svenska modellen. Den förmår att på ett tillfredsställande sätt ange publikationsvolymen (liksom den norska modellen), men till detta kommer att den svenska modellen också kan använda citeringar. Därmed införs ett kvalitetsmoment. Detta sammanfaller klart och tydlgt med regeringens syfte med reformen: att garantera och helst förbättra forskningens kvalitet i ett läge när större resurser skall ställas till universitetens förfogande.
Det är skamligt av analysavdelningen att på detta sätt desinformera sin styrelse och det är stor skam av styrelsen att låta sig förledas på det sättet.