Äntligen!

Jo, nu kommer det äntligen en debatt i de stora drakarna (DN) om regeringens bibliometriskt baserade system för resursfördelning. Jag säger äntligen för att nu när humanisterna börjar argumentera istället för att diskutera i korridorerna går det att tillbakavisa deras missuppfattningar, vanföreställningar och mytbildningar.
I dagens DN på kultursidorna skriver Sverker Lenas en stort upplagd artikel om "uträknad humaniora". Artikeln bygger på tre genuina journalistiska felgrepp:
1) ingen har kunnat visa att humaniora är "uträknat" i regeringens proposition, tvärtom är det så att humaniora får ungefär sin del av kakan och de kan få mycket mer;
2) argumenten riktas inte mot modellen utan mot en fågelskrämma;
3) artikeln blandar ihop kommersialisering och bibliometri i ett försök till "guilt by association".

jag tar upp dessa tre korrupta argument i det följande men kommer också att göra två inlägg av dessa eftersom det blir långt det här

Många humanister, åtminstone de som intervjuas i artikeln, har inte givit sig tid att sätta sig in i bibliometrins möjligheter och metoder. De har aldrig förstått poängerna med det system som regeringen sjösatte förra året. Det gör faktiskt att att de blir humanioras dödgrävare istället för de whistleblowers som de vill framstå som. Jag skall försöka visa att så är fallet.
Fornäs är det tydligaste exempelet på en person som pratar strunt. Det är inte alls så att humanisterna jämförs med naturvetare på det sätt som han påstår. Tvärtom. Hela poängen med bibliometrisk metod är att undgå enkla fel typ att jämföra äpplen och päron. Om man inte har förstått ens detta är det svårt att föra diskussion. Jag hade högre förväntningar på Janken Myrdal men även han lånar sig till samma typ av fel med sin liknelse att man slår ihop handbolls-och fotbollsligorna.
I själva verket bygger regeringens system på en indelning av vetenskaperna i 34 olika ligor. Ligorna spelar på nordisk nivå, dvs alla akademiska forskare i Norden ingår och jämförs inom respektive liga med varandra.
Humaniora är en sådan liga där svenska forskare jämförs när det gäller antalet producerade artiklar i internationella tidskrifter.
Svenska forskare är absolut inte sämre än andra (i Norden) och resultatet blir att humaniora får sin beskärda del. Ingen har hitintills kunnat visa att utdelningen för humaniora skulle vara sämre än vad det borde vara. Bibliometriska mått som änvänds i Norge ger högre utdelning till humanisterna. Och den svenska modellen ger motsvarande resultat.
Intressant är att läsa kommentarspalten i dagens SvD:s kultursida (10 juni) (Lärosäten döms ut när teologin blomstrar) där det mot Högskoleverkets peer review granskning, som dömt ut mycket av teologin i Sverige, anförs att det "(är) häpnadsväckande hur väl representerade svenska teologer är vid renommerade internationella bokförlag och i ledande tidskrifter". Här fungerar bibliometriska indikatorer som ett korrektiv till peer-granskning. Då duger det att hänvisa till antalet artiklar och antalet böcker på vissa förlag.
Regeringens modell fördelar 5 procent av resurserna och man skulle kunna hävda att det är humanisterna (och samhällsvetarna) som har de största vinsterna att hämta från systemet. Åtminstone potentiellt.
Humanisterna är de stora vinnarna av systemet om ser till vad varje artikel ger i utdelning. En humanist vid våra större universitet genererar cirka 105 000 kr per artikel till sitt universitet. Är han eller homn vid ett av de nya universiteten ger det 120 000 kr till universitetet.
En vanlig naturvetare får cirka 10 000 per artikel och kemisterna endast 5 000 kronor. Det är stora skillnader eftersom metoden inte jämför äpplen och päron. Samhäälsvetarna ligger i spannet 30-50 000 per artikel.
Innebörden av systemet är att humaniora har starka incitament för internationella publiceringar. Ett universitet kan verkligen få sina humanister att göra skillnad och satsningar på humaniora gör verkligen skäl för sig i en situation där andra universitet låter vanföreställningarna råda.
Så över till Sverker Lenas märkliga sammanblandning av kommersialisering och bibliometri. Resonemanget är som antytts av "guilt by association"-karaktär. Genom att föra ihop det skall "mätnissarna" klassas som samma konstiga typer som hotar forskningen. Kommersialisering är en viktig aspekt av många forskningsområden och skall så vara, men ett incitamentssystem inriktat på vetenskap skall självfallet inte blanda in ekonomisk framgång i modellen. Det görs inte heller genom att det bibliometriska systemet bygger på refereeförfarande i internationella tidskrifter. Forskningen förs i form ett antal vetenskapliga diskurser och tidskrifterna är dess främsta forum. En bok utgiven på ett internationellt förlag består för det mesta av artiklar som tidigare publicerats och som tidskrifterna givit tillstånd att ge ut i bokform.
Om svenska humanister vägrar att vända sig till sina internationella kolleger, om de underlåter att utnyttja den oerhörda resurs som ligger i refereeförfarandet - att få synpunkter från de bästa och mest erfarna kollegerna - menar jag att det inte går att försvara. Det är något märkligt med att skattebetalarna skall underhålla forskare som inte låter sig granskas av sina kolleger.
Med stor sannolikhet går vi nu in en långvarig depression. Den som inte redan är trött på tillväxt och innovationssystem för förbereda sig på en närmast outhärdig period av utmattande forskningspolitiska diskussioner. Tro mig, allt kommer att fokusera på tillväxt och innovationer.
Vi kommer alltså att få något som liknar 1980-talets intellektuella klimat. Efter 1960-talet entusiasm för forskning kom en stagnation och innovationsdebatten tog fart. I det läget riskerar vi att humaniora hamnar i bakvattnet och att den forskningen får väldigt svårt att motivera sig. Karriärerna framstår som återvändsgränder.
Då är chansen för humaniora att skaffa sig respekt genom internationellt gångbara prestationer. Detta är essensen av regeringens system och var RUT-utredningens förslag.
Det är vad jag förstår det enda tillgängliga alternativet för en humaniora som riskerar stagnerande resurser. Alldeles självklart är det framtiden för en humaniora som ställer sig bredvid det nu genomförda resursfördelningssystemet och som istället hoppas på politikernas förståelse för deras goda sak.
Frågan kokar ner till vem som skall ha makten över utvärderingssystemet. Skall humaniora få ställa sig bredvid och tillåtas att underkänna en metod som de inte ens har förstått eller vägrar att förstå?