I dagarna har nättidningen forskningen.se lanserats. Jag antar att den skall fungera som en slags tidning för andra journalister att snappa upp olika saker och föra vidare i sina tidningar. Jag hoppas vid Gud att så inte sker. Det är i alla fall min bedömning av att ha läst deras lanseringsnummer. Det är en stor sektion av artiklar som alla behandlar regeringens nya system med incitament för kvalitet i publiceringar. Redan här vill jag påstå att journalisterna i sin iver att hugga upp (metroisera) så att det blir snabbt läsbart för snabbläsande kolleger går miste om de verkliga och viktiga poängerna.
Låt mig säga så här - det finns en berättelse (en narrativ) bakom regeringens förslag. Det är historien om ett land som känner sig litet och utsatt för konkurrens, ett land som hela tiden känner av risken att hamna i bakvatten. För att inte göra det sätter man sin tilltro till hög kompetens hos arbetare och tjänstemän. En kompetens som fylls på av att en del "arbetare" har specialuppdrag som forskare. Dessa forskare får pengar via två strömmar; direkt till universiteten och indirekt via forskningsråd och myndigheter.
Nu hade det med tiden blivit så att den senare strömmen blivit allt större på bekostnad av den förra. Detta gjorde att forskningsarbetarna börjat knorra: "Vi ansöker hela tiden om anslag och det tar för mycket av vår dyrbara arbetstid", sa man. Alltså borde mer pengar gå direkt till universiteten. Det ville regeringen men här fanns ett litet problem - "tänk om forskarna blir lata av att få pengar direkt?". Någon sorts incitament behövs nog så att forskarna stimuleras att hålla god arbetstakt och god kvalitet i sin forskning - "annars hamnar vi i bakvatten och våra företag förlorar i kapptävlingen med andra länders företag", tänkte regeringen.
Då hände det sig att ett par gossar kom med en förlösande idé som gick ut på att benchmarka svensk forskning mot andra länder såväl i antal artiklar som i antal citeringar. Regeringen tände på den idén eftersom det borde kunna fungera väl för att bygga ett incitamentssystem. Regeringen hade inget behov av att veta allt som forskarna gjorde, det räcker gott och väl med det som är internationellt jämförbart. Hela poängen med systemet är att upprätthålla svensk konkurrenskraft och att stimulera de forskare som utnyttjar det internationella systemet för bedömning av kvalitet. Det räcker eftersom systemet handlar om att omfördela 5 procent av de direkta statsmedlen.
Det är det här som jag misstänker att forskningen.se inte riktigt har förstått. Man skriver att databasen "ger fel bild av svensk forskning". Absolut inte, vill jag hävda. De forskare som man tagit fram som exempel har få eller inga internationella artikelpubliceringar. Det säger absolut inget om omfattningen av deras svenska verksamhet att gå till ISI, men det säger onekligen en del om hur dessa forskare arbetar mot det internationella refereesystemet. De utnyttjar inte denna resurs. De underlåter att använda sina internationella kolleger för att få synpunkter på work in progress. Svenska förlag saknar genomgående (få undantag) externa kvalitetsgranskningsprocesser. Det har skapats en kvasimarknad för forskningsböcker som ger förlagen viss vinstmarginal men inte räcker till för att informera och distribuera dessa böcker (ofta i antologiform). Konstateras kan också att de svenska forskare som används inte förmått att utnyttja sina arbeten för att göra artiklar av bokkapitlen innan de gjordes till bok. Om man ser till en av de mest publicerade statsvetarna - Rothstein - framkommer att han har förstått att nyttja denna stora resurs och publicerar hela tiden han skriver sina böcker. Det är alltså inte alls uteslutet att stimulera bokproduktionen med det här systemet, men det kommer då att vara böcker som är kvalitetsgranskade genom artikelsystemet.
Redovisningarna i forskningen.se är dessutom ganska motsägelsefulla. Delvis beror detta på att det är flera journalister med olika agendor, men on top så förkortar man, twittrar till budskapet, och gestaltar verkligheten med ett synnerligen begränsat perspektiv. Det är synd, det blir minar sagt obegripligt. I en artikel skriver man att de nya universiteten drabbas för att de har en stor andel humaniora och samhällsvetenskap, i en annan artikel framkommer (helt riktigt) att just humaniora och samhällsvetenskap har sällsynt goda förutsättningar i det nya systemet. Jag har räknat på det och en humanist eller mjuk samhällsvetare vid ett nytt universitet får närmare 120.000:- per publikation. Samtidigt ger regeringen en kemist vid KTH mindre än 5.000 per artikel. Det är skillnader på upp till faktor 26 i detta system. Det innebär i sin tur att de nya universiteten på lång sikt kan bli vinnare i kampen om resurser - förutsatt att de kan publicera internationella artiklar som blir citerade.
Jag tycker också att nättidningen gått väl långt i sina ingresser. Man skriver följande i huvudingressen: <Kvalitet i forskningen skulle bli en ledstjärna för tilldelningen av regeringens nya forskningsmiljarder. Men mannen som tagit fram regeringens underlag är starkt kritisk till hur hans siffror används. "De är inte tillförlitliga", säger forskaren Ulf Sandström.> Jag fick se underlaget till den artikeln innan den publicerades och det står inte att känna igen. Självklart är jag kritisk till den användning som våra data fick i regeringens speciella tillämpning, men jag vill inte påstå att data är otillförlitliga, det vore väldigt märkligt. De kan förvisso vara mer eller mindre stabila indikatorer och i ett brev till regeringen som följde med våra data (081001)gjorde vi följande anmärkningar:
Ett par av dessa anmärkningar är rätt viktiga - citeringsfönstret och adressrättningen - men jag skulle ändå inte skriva under beteckningen "otillförlitliga"; då hade jag inte skickat några data. Man måste inse att det finns en dynamik i detta med adressrättningen; så snart systemet är igång har universiteten all anledning att inskärpa behovet av korrekta adresser för sina forskare. Så i den frågan är jag böjd att påstå att det kan vara bra att komma i skarpt läge för att förbättra underlagen. När det gäller citeringsfönstret är det en svårare sak men jag uppfattade att regeringen gjorde en politisk bedömning som dock kan och bör diskuteras. Jag skulle inte hävda att data var så otillförlitliga att de inte skulle kunna användas. Vid en jämförelse mellan tre- och fyraåriga värden var det mycket liten skillnad (just de åren) men jag ville understryka att detta med stor sannolikhet var ett problem.
Det borde också tydligare ha framgått att min kritik mer specifikt gäller vikterna (att dubbelvikta publiceringar är orimligt) och det faktum att publiceringsdata sätts i relation till statsanslagen och inte till totalanslagen (dvs mäter effektivitet). På de punkterna är man förhållandevis återhållsam i forskningen.se.
Det tycker jag är dåligt eftersom man hållit på med det här rätt länge.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar