gravöl för SISTER

någon av se sista dagarna i april var jag inbjuden att övervara SISTERs slutgiltiga nedläggning och begravelse. Det gjorde mig riktigt ont att se bedrövelsen de två sista dagarna. Jag råkade ha en del material kvar sedan jag jobbade där och hade alltså det tveksamma nöjet att vara i lokalen och spara undan en del (nästan) oundgängligt material (hm...).

Bilden visar en av två stora containrar som fylldes med papper. Men inte bara "papper" utan rapporter (90 utg. rapporter!), böcker och annat som utgivits av SISTER. Ingen vill ha det, sas det. Kanske är det så. Många kubik blev det.

Varför gick det åt skogen med SISTER? Svaret är naturligtvis ett komplex av olika saker och ting men jag skulle vilja peka på några avgörande faktorer. SISTER startades av några löntagarfondsstiftelser: RJ, SSF, KK och STINT. Dessa bildade en förening som också inbjöd andra att för 25.000 kr bli medlemmar i föreningen. Men det visade sig vara en dålig idé att bygga verksamhet på fondstiftelserna. Rätt snart gick 90-talets ekonomi över i ett bakslag och flera stiftelser drabbades, särskilt den (SSF) som la merparten av pengarna. I Sisterstyrelsen satt representanter för stiftelserna men dessa kom från kanslierna. De måste alltså gå till sina respektive styrelser och försöka utverka stöd. Efter ett tag blev det besvärligt. Redan 2003 hade man så svårt att det glunkades om att dra tillbaka stödet från SSF eftersom det inte handlade om stiftelsens känrverksamhet. Mindre begåvat är väl det snällaste man kan säga om denna konstruktion och om de stiftelser som lät sig övertalas (i ett finansiellt läge) vara med om att starta en forskningsinstitut. Rent idiotiskt blir det om man betänker att det här var frågan om relativt starka spelare som dessutom bestod av "handläggarkompetens" som skötte ungefär 1,5 - 2 miljarder kronor om året till svensk forskning. Hur tänkte de att det skulle vara möjligt att starta ett forskningsinstitut på 1,5 miljoner kronor, dvs. med lokalerna, en administratör och en halv direktör betald? Vad tyder det på för organisationskompetens att forskningshandläggare kan få för sig att det går att driva upp forskning på det sättet?

Det var ett helt omöjligt upplägg och än mera omöjligt blev det när man insåg att så gott som alla andra forskare och forskningsfinansiärer trodde att stiftelserna de facto stod bakom institutet och alltså drog slutsatsen att det gick att söka pengar från Sister och, som en konsekvens av detta, att forskningen där var väl försörjd och inte behövde ges resurser. Med andra ord praktfiasko från början till slut. Svårast att ta var den misstro som visades från flera av grundarstiftelserna. Man trodde egentligen inte på idén. Jag avslutade min session där hösten 2003, jag gick när man krävde att vi skulle börja med "innovationsfrågor". Där gick min gräns.

Facsimil från Dagens Forskning efter utvärderingen 2003 (DF 4/2003)

Med tanke på omständigheterna är det ett gott betyg till de som arbetade på Sister att verksamheten gick att driva ytterligare fem år. Jag har förstått att det inte varit smärtfritt och att misstron mellan stiftelserna och Sister fortsatte. Bäst då som skedde eftersom det var en ohållbar konstruktion men behovet finns ju kvar och Sister lägger ytterligare en olöst fråga till de många svåra problem som dominerar svensk forskningspolitik.