utvärdering eller incitament?

Få som diskuterar frågor kring bibliometri förstår att skilja på bibliometiska metoder som underlag för utvärdering av forskning och bibliometriska metoder som underlag för att skapa incitament i forskningssystemet.
För att utvärdera forskning behöver bibliometrin utvidga sin metodarsenal så att den på ett rättvisande sätt kan visa hur produktivitets- och kvalitetsdimensionerna har utvecklats inom ett forskningsområde. Jag vill mena att bibliometrin idag kan ge en mer rättvisande bild än den typ av peer review som av Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) introducerade under 1970-talet. I den modellen beror alltför mycket på urvalet av reviewers. Det är betecknande att inte ens VR idag känner sig särskilt nöjda med den utärderingsmetoden men oklart på vilka grunder. NFR-modellen är rätt så brutal, dvs går igenom resultat per enskild forskare, vilket kan kännas lite väl pang på rödbetan. Bibliometrin har förvisso svagheter men ger ett mer stabilt resultat grundat på hur hela forskarsamhället (indirekt) värderat forskarnas resultat. Däremot är bibliometri inte riktigt användbar på individnivå, men gör sig bättre som utvärdering av forskargrupper. Kom ihåg att utvärdering inte endast handlar om att sätta ett betyg utan att belysa verksamheten och dess förutsättningar.
Incitament konstrueras med olika syften. Helst bör man ha klart för sig vad man vill uppnå när man avser att införa incitament. Jag är inte säker på att regeringen visste det när man införde den nya modellen. Micklandet med parameterarna tyder på att så inte var fallet.
En målsättning som man kan använda incitament för att uppnå är enligt mitt förmenande att forskningen skall utsättas för internationell granskning. Det innebär att det är forskning som relaterar till de internationella forskningsfronterna som premieras, forskning som är helt lokal och i princip ogranskad ger inga poäng. Mycket av det som idag ges ut på svenska förlag är helt betalt av universiteten själva och förlagen tar inga som helst risker (och har heller inga incitament att sprida böckerna). Dessutom är innehållet i dessa hyllvärmare omöjliga att nå för den som använder söktermer.
Jag menar att samhällsvetare och humanister behöver konfronteras med de internationella tidskrifterna och att den processen i sig medför en kvalitetshöjning. Därför har jag föreslagit ett system för all svensk forskning som utgår från den internationella tidskriftsfloran och med fokus på citeringar, vilket gör att Thomsons databas är mest lämplig.
Om jag däremot vill utvärdera forskningen vid en institution eller vid en fakultet menar jag att det behövs andra metoder som förmår att täcka upp de aktiviteter som kännetecknar olika typer av forskning. Om utväderingen avser samhällsvetenskaplig forskning är det t ex oftast nödvändigt att ta med bokproduktionen. Det går att göra, som jag visat i uppsatsen PUBLICERINGSKULTURER VID EN SVENSK HUM-SAM FAKULTET.